Aftonbladet – 19 december 1863, sida 2

viljans frihet redan tidigt mom den prote . stantiska kristenheten uppenbarade sig, och hvartill man återfioner uppränningen i enl: mycket tidizare period af kyrkohistorien. ; De äldre kyrkofäderna antaga såsom syndens orsak menniskans frihet, hvarigenom l: hon kan välja både godt och ondt. Del: veta alls iogenling om en fullkomlig oförmögenhet hos menniskan till det goda. Inom menniskan finnas tvenne krafter, andens och köttets. Genom anden vill hon det goda, genom köttet eller sinnligheten vill hon detl onda, Det var först af Augustinus (4430), som den läran framställdes, att Guds beläte blifvit i och genom syndafallet helt och bållet förloradt, att hela menniskans väsen ! är förderfvadt, att hon numera icke egerl: någon fri vilja i valet emellan godt och ondt. Såsom en konseqvent följd härafantog han läran om predestinationen. Samtidigt med Augustinus, men i rak motsats till denne kyrkofader, lärde den britiske munken Pelagius, att den menskliga naturen icke blifvit fullkomligt förderfvad genom fallet och att menniskans naturliga anlag och krafter voro tillräckliga för utöfvandet af kristlig åygd. Ehuru han för denna lära förkättrades först af Augustinus och sedan påj: ett allmänt kyrkomöte, så blef likväl efter-Å hand hans lära, den s. k. Pelagianismen den! förherrskande inom romerska kyrkan. Vid den stora kyrkosöndring, som egd: lrum i sextonde ärhundradet söndrade sir de tre reformatörerna i afseende på denna fråga till trenne olika åsigter. Calvin antv; och vidhöll Augustini lära i hela dess omtång, äfven den om en ovilkorlig predesti nation; Luther följde äfvenledes den Augu stinska läran, med undantag af predestina tionen, som af honom förkastades. Men di han lärde, att menniskan i omvändelsen ej Jär något annat än Sen sten, en stock, ev gyttja, ja värre än en stock, ty hon är fi Jendtlig emot Gud, hvilket stocken icke är så blir predestinationsläran häraf på sät och vis en naturlig följd. Då nemliger menniskan ingenting kan göra till sin om vändelse och således till sin salighet, utar endast derför har att tacka Guds nåd, si måste de som ej blifva omvända och såle des icke blifva saliga, tillskrifva detta bris på Guds nåd. Melanchton åter, hvilken re dan i augsburgiska bekännelsen och apolo gien samt i sina Loci Theologici hade uttalat en annan åsigt, uppträdde efter Luther: död bestämdt emot dennes från Augustinu: hemtade lära om den fria viljan. Enligt I hans uti det 8. k. Leipziger Interim autagn: Jåsigt utöfvar menniskan i omvändelsen si fria vilja, som af Gud endast understödes. Denna lära framkallade inom Tyskland et häftigt motstånd, och en lång strid uppkom hvilken slutligen afgjordes så att den luther ska åsigten antogs såsom trosnorm och at fattades i den s. k. Formula Concordie, hvar uti ock de lutherska uttrycken Sstock, ster och gyttja vederbörligen inregistrerades. Vid den svenska kyrkans reformation an togos till en början inga symboliska böcker och inom denna kyrka hjelpte man sig fran under en tid af 70 år utan annat rättesnör: än bibeln. Gustaf Wasa ville ej veta a någon annan grenad för den under hans hägr reformerade kyrka, och atböjde derföre be stämdt det honom från Tyskland gjorda för Åslag att antaga dess protestantiska kyrka symboliska böcker. å Upsala möte 159: antog man visserligen åtskillige af dess symboliska böcker, men Formula Concordia kom dervid icke i fråga. Det var förs 1663, under Carl XI:s förmyndareregering. som nämnde symboliska bok blef för sven: ska kyrkan antagen, likväl med det uttryckliga tillägg, att de nu antagna symbolisk: böckerna borde efter den Heliga skrift rätt einneliga förklaras4, således icke tvärton eller den sednare efter de förra, hvilke: stadgades i 1686 års kyrkolag. Anledningen till Coucordielormelns anta gande uppgafs vara biskoparne Joh. Matthie och Terseri skrifter, i hvilka de omfattat den melanchtoniska riktningen; ett kauer. för hvilket dessa biskopar fingo plikta mec eina embetens förlust. Detta tillstånd a Luthero-popism, som det med fullt skäl be nämnes uu Wieselgrens snillrika skrift Hvi! Tken är Sverges religion4, fortfor ända till 11809 att vara lagligt gällande inom den oi ficiella svenska kyrkan, ehuru flera blanc Ide symboliska böckernas läror och isynner. Thet den om frånvaron af menniskans frihe: laldrig inträngde i folkmedvetandet. Vid 1809 års regementsförändriog upphäf I des alla symboliska böckernas gällande krat med undantag af Atnasii Symbolum och laugsburgiska bekännelsen. Kort derpå an togs inom vår kyrka en ny handbok, ns katekes och ny psalmbok; alla redigerade Jutan afseende på de i Concordieformeln ut talade strängt lutherska åsigterna, men dere I mot följande den af Melanchton angifne riktningen. Och då nu enligt Agerdhs träf I fande definition det just är sistnämnde slags böcker, hvilka såsom norm för folkets posi tiva bekännelse böra ensamt få namn a: bekännelseskrifterX, hvaremot s. k. symboliska böcker ej äro att anse för annat än kyrkans negativa trosform, ett slags råmärke. uprstäldt emot andra konfessioners läror. är häraf klart, att det egentligen är i nu gällande handbok, katekes och psalmboi, som man måste söka svenska folkets officiella trosbekännelse, och att således allt hvad som i mer eller mindre mån skiljer sig der ifrån, måste betraktas såsom en afvikelse. Och då vidare den bland Tysklands symbo liska böcker numera hos oss ensemt qvar stående, den Augsburgiska bekännelsen, är författad just af samme reformator, Melanehton nemligen, hvilken i afseende på den vigtiga läran om menniskans frihet hyllar en mot Luthers stridande åsigt, så må man väl med Agardh instämma i det påståendet, att i fall svenska kyrkan nödvändigt skall bära ett menniskonamn, den bör i stället för den Evangelisk-Lutherska få namn af den Evangelisk-Melanchtoniskag, För det stränga vidhållandet af den Lutherska åsigten rörande denna punkt bar emellertid äfven på sednare tiden mer än en stämma höjt eig. Bland dessa må i främsta rummet nämnas H.i Schartau, en man, hvilken genom framstående egenskaper at logisk bestämdhet, dialektisk finhet, orubblig konseqvens och penom hela gin personlighet på sin samtid utöfvade ett mäk tigt ioflytande, och genom sina först efter hans död utgifoa skrifter har verkat i en ännu vidsträcktare skala på en stor del af kyrkans män. Poligt Schartaus system kan svårligen någon strid mellan kött och ande ega rum, emedan icke blott köttet utan äfven anden är i grund förderfvad. Han anser menniskan icke ega någon frihet, utan vara af naturen djefvulens träls Den lutberska läran i denna punkt har Schartau drifvit till dess yttersta konseqvenser. Uti depna punkt öfverensstämmer han med de norrländska läsarne, hvilka genom läsningen af Luthers företal till Galaterbrefvet ildade sig en med Concordiaformeln fullt öfverensstämmande, men emot den melanchtoniska rigtniogen bestämdt stridande troslära. Äfven i afseende på 4djefvulenst makt och mångsidiga inflytande öfverensstämma dessa läsare med Schartau, men skilja sig deremot från honom i läran om helgelsen, samt i afseende på andaktsböcker och konventiklar, hvilka de älska, men som af hoDessa läsares 10p ot statskyrkans nuvarande bekännelsel nom bestämdt ogillas. fl CT kan ot än ör DD Kr re