Aftonbladet – 14 december 1863, sida 3

och vatten blifvit intagne sent på aftonen, far. jet afgick påföljande morgon, så snart de lef tilräckligt ljust för att utlöpa och resan sedermera fortsattes utan att något anmärkningsvärdt vidare förekom. Af sekonden, kaptenlöjtnanten Heilborn: att han, som, etter oivanförmälde passagerares afvisande från salongen, väl förmärkt passagerarnes vresiga sinnesstämning, likväl ej med lem haft samtal i ämnet vidare än att han under färden emellan Karlshamn och Svinemiinde af finska sjökaptenen Brusin blifvit anderrättad om passagerarnes afsigt att tillvägavringa en klagoskrift; men att den redan i Kalmar var författad och underskrifven, hade Brusin då ej omnämnt; och att Heilborn ej för kaptenlöjtnanten Sylvander nämnt nägot härom förr än efter ankomsten till Stettin. Af styrmannen Lindqvist: att intagning af kol och vatten i Karlshamn, som påbörjades så fort ske kunde efter fartygets ankomst dit, ej medhanns förr än omkring kl. 8 på aftonen, då det var alldeles nermörkt, och att fartyget afgick påföljande morgon så snart det blef så ljust och lufien efter tjocka så klar att man kunde se kastellet och möjligt var att utlöpa. At maskinisten Sederström: att, sedan fartyget kommit under Bornholm, befälhafvaren tillirågat honom om koltillgången, då Sederström enlig. förhållandet svarat att han hade kol för 24 timmar i godt väder; men under natten hade kolen så medtagits att Sederstöm på morgonen . ansett sig böra påyrka kolförrådets förstärkande och enär, under den dåvarande vinden, fertyget ej skulle hafva kunnat gjort mer än 5!f, knops fart till Ystad, men deremot, såsom det ock sede mera gjorde, 12 knops till Karlshamn, skulle koltillgangen blifva mindre förattinlöpa till Karlshamn, hvadan befälhafvaren beslöt sig derför; att under resan från Kalmar till Bornhulm vädret var så svårt att fartyget ej gjorde mer än cirka 5 knop och att Sederström ständigt måste passa på att då propellern lyfte Big öfver vågorna, för hvarje gång minska ångkraften, på det propellern ej skulle springa lätt och bräckas sönder; att Sederström väl förmärkt att passagerarne haft mycket samtal sinsemellan och sett vresiga ut, men ej erfarit hvad de yttrat vidare än att han hört sjökaptenen Brusin om kaptenlöjtnanten Sylvander falla ett yttrande, som kunde utmärka att han, Sylvander, enligt Brusins åsigt, ej vore någon duglig eller rask och modig sjöman; och att Sederström hört det den ombord å fartyget i Kalmar sund varande lots, uppå till honom ställd fråga, svarat det han ej längre såg prickarne, ller kunde lotsa. Af Heilborn, Lindqvist och Sederström gemensamt: att under det fartyget låg vid Elfsnabben, de ej, sågo något fartyg på utgående, men väl ett på ingående till Stockholm; att innan fartyget lades för ankar ,, mil norr om Kalmar, var så nermörkt att några prickar ej vidare syntes; att under resan emellan Kalmar och Bornholm vär dret var så svärt att vågorna gingo öfver fartyget och sönderslogo skylightet på försalongen, så att vatten der nerströmmade och passagerarne måste utrymma densamma; och att de ej fästat någon uppmärksamhet vid om passagerarne samtalat med lots eller öfriga af besättningen eller hvad dervid yttrades; trodde ået likväl knappt, särdeles då de flesta parcsager: A ningar och fö relsen, 50: genom hvadup lyst och utrönt blifvit, för sin del fann fullko ligen rättfärdigadt att befälhafvaren, kaptenlö; nanten Sylvander inlupit till Elfsnabbe afvaktat sådant väder att han utan äfventyr kunde fortsätta resan; kastat ankar norr om almar, när, i följd af mörker, lotsning i detta äf ventyrliga farvatten ej vidare var möjlig; vägrat nägra passagerare otillåten landsättning; ifrån Bornholm inlupit till Karlshamn för kolförrådets förstärkande, samt stannat der så länge mörker hindrade att åter utlöpa; ansåg förty någon vidare åtgärd i det hänseendet ej på generalpoststyrelsen ankomma; och enär någon egentlig angifvelse att kaptenlöjtnanten Sylvander under resan ej skulle varit nykter icke blifvit gjord, än mindre någon angifvare, som för osann angifvelse kunde träffas af ansvar, sig framställt, I fann generalpoststyrelsen, som ej vore behörig att härom anställa någon ransakning, men under den längre tid kaptenlöjtnanten Sylvanderl, varit kommenderad å postverkets fartyg haft allt . skäl till synnerlig belåtenhet med honom och hans uppförande, men deremot icke ringaste anj. ledning till sådan misstanke, som nu blifvit emot 1. honom framkastad, utan måste betrakta densamma såsom besinningslöst utsläppt i vreden öfver erhållen tillrättavisning, välförtjent, om också lemnad i mera sträf form än nödigt kunnat vara, icke skäl att derå fästa vidare afseende, än att. då kaptenlöjtnanten nu sjelf önskade och anhöll , att ofvanbemälde närvarande personer måtte i ämnet få yttra sig, styrelsen ej ville förvägra rum i protokollet för hvad de unde hafva att. derom meddela; hvarefter kaptenlöjtnanten Heilj. born aflemnade ett så lydande skniftligt anförande: Under andra omständigheter uppfordrad att öfver min förman afgifva något slags vittnesbörd beträffande hans conduite skulle jag anse detta åligande såsom särdeles förnärmande och nedsättande för mig sjelf och den kår, vi båda tjena, men då offentligen blifvit mot kaptenlöjtnant Sylvander framkastade sådana beskyllningar och insinuationer, som äro i högsta grad ärekränkande för honom så väl som tjensteman som . enskild menniska, är det deremot min ovilkorliga pligt att genom min röst söka tillbakakasta de fullkomligt falska beskyllningarne, isynnerhet som de äro af den art att de alltid blifva svåra att faktiskt vederlägga, då illviljan ur ganska oskyldiga grunder kan söka anledning till trovärdighet för sina påståenden och derigenom framkalla misstankar. Jag förklarar derföre, att under den tidjag stått under kaptenlöjtnant Sylvanders befäl, han aldrig genom sitt beteende gifvit anledning till en sådan som ifrågavarande beskyllning samt att kaptenlöjtnant Sylvander enligt min uppfattning alltid skött sin tjenst såsom chef på ett särdeles utmärkt och nitiskt sätt och aldrig för) tjenstens bästa skytt uppoffring af egen beqvämlighet eller egna intressen, Stockholm den 3 December 1863. D. Heilborn.4 1. Uti detta yttrande, som upplästes, instämde maskinisten Sederström och uppbördsstyrmannen Lindqvist. i Nägot vidare förekom icke; och skulle medl: anledning af en utaf hr statsrådet och chefen för K. M:ts sjöförsvarsdepartement skriftligen gjord anhållan om dekående af handlingarne i fetta mål, desamma, jemte utdrag af protokollet, till bemälde hr statsråd öfverlemnas. Som ofvan. Enligt protokollet, Frans Broberg. Man finner at dessa handlingar med tillfredsställelse, att de klagande saknat grund för sina anmärkningar och tt dessa hos flertalet af dem härledt sig från bristande kännedom om förhållandena, då deremot hos en och annan, specielt den tyske handels expedit, som i handlingarne omnämnes, personlig och fullkomligt orättmätig förbittring samt illvilja och hämdlystnad gjort sig gällande. x my a, Telegrafunderrättelser. HAMBURG den 12 December. Ok