Aftonbladet – 11 december 1863, sida 2

den gemensamma vallagen, hvarjemte ban utfärdade en proklamation till holsteinarne, lofvade dem rnamnam, om de voro snälla barn, men hotade dem med stryk, om de foriforo att vara obeskedliza. Proklamationen, som i stilistiskt afseende är oklanderlig, slutar med en af de gamla visorna om huru vackert det skulle vara, om danskar och holsteinare ännu en gång blefve så eniga, att de åter flyttade tillsammans till gemensam säng och säte; dessa visor bli dock något tråkiga i längden, och det är dessutom icke rätt delikat att sjunga om en själ och en tanke när man står redo till en äktenskapsskilsmessa eller åtminstone till en skilsmessa till säng och säte tills vidare. Derföre att det dröjde så länge, innan grefve Carl Moltke beslöt sig för att öfvertaga den kholsteinska regeringen, haicke så få tjenstemän vägrat att aflägga konungaeden; det är icke lätt att nu jaga dem alla på en gång på dörren, men det eljest så milda geheimrådet Hall måste bita i det sura äpplet, vara hård och stauera exempel. I motsats till Holstein har Lauenburg fått ett berömande vitsord för sitt beteende; Lauenburgarne vilja ej höra talas om att bli öfverlupna af främmande pretendenter, som, den ena efter den andra, kungöra i tidningarna, att de tillträdt regeringen; nu har Anhalt, furstendömet Anhalt, äfven tillträdt regeringen i Lauenburg! I Slesvig har väl olydighetsandan på ett och annat stölle visat sig, men likväl blott mera sporadiskt; i motsats härtill är det också intressant att se de mest olika trakter i denna landsdel sända deputationer till konung Kristian IX för att tacka honom för underskriften och för öfrigt lyckönska honom. 1 dessa dagar har t. ex. en bondedeputation varit här från Aabenraa amt och Angel. Om man frågade våra fiender och dem, som inbilla sig vara väl underrättade, hvad för språk dessa män från dessa trakter talade, skulle de svara: tyska! men frågade man dessa män sjelfva om deras politiska uppfattning, så svarade de på god danska: förrän Slesvig kommer helt och hållet under konungariket, få vi aldrig lugn. Nu ha vi snart samlat en efter våra förhållanden ansenlig styrka i BSydjutland. Holsteio och Lauenburg, väl inemot 59,000 man. Såsom det förljudes, skall general Steinmann, f. d. stabschef, vara utsedd till öfvergeneral; en ypperlig sinnesstämning råder hos de trupper, som tåga ut. Jag hoppas, ni har anmärkt, att konungen på krigsministerns förslag befallt, att soldaterna hädanefier skola tilltalas med ordet ?De? och icke med du?; för humanitetens skull är detta ganska glädjande. Nyheter från den icke politiska verlden har man icke många; den verlden är också stjufbarnet i dessa dagar, man drages alltjemt bort derifrån. Så vidt jog kunnat upptäcka, är det liksom om man förut skulle ha änat, att ingen just skall ha tid under denna jul att befatta sig med litteraturens frukter; ty de frukter, som ha framkommit — åtminstone hittills — ha alla till en viss grad obetydlighetens märke, på ett enda undantag när; men ingenting tyckes ha utkommit, som kan ha anspråk på hela den läsande verldens odelade uppmärksamhe och beundran — dock skall jag närmare mot jul återkomma bärtill! Vid universitetet täflas för närvarande om en befattniog inom den statsvetenskapliga fakulteten; 4 konkurrenter ba anmält sig: candid. politices folkethingsmannen Gad. candid. polit. Chr. Friederichsen, candid. polit. L. Holst och candid. juris Scharling. Medtäflarnes första uppgift har varit ett slags ångprof, i det de under loppet af 4 veckor skola ha utarbetat och till tryck befordrat en afhandling om ett uppgifvet ämne. Lit teraturen har härigenom blifvit förökad med fyra nationalekonomiska afbandlingar. . Hr Gad har skrifvit om skilnaden mellan direkta och indirekta skatter, hr Friederich sen om den fria konkurrensen, hr Holst om associationens betydelse för den ekonomiska utvecklingen och hr Scharling om proletariatet. Sedan dessa afhandlingar blifvit be dömda af en härför tillsatt komite, skola de täflande hålla profföreläsningar. Konung Fredrik VII:s likkista fördes i torsdags afton på ångfartyget Slesvig till Toldboden, efter att i Syd-Jutland ha varit följd och bekransad af otaliga skaror från alla trakter. På en slup och under fackelsken fördes kistan på kanalerna upp till slottet, dit den åtföljdes af konungen och en helt liten svit. Processionen genom hufvudstaden den 18 skail försiggå på dagen. Vv.