Aftonbladet – 10 december 1863, sida 3

om de utrikes angelägenheterna. (Invänd ningar från olika håll.) Han förklarade sij åtaga sig ansvaret för hvad som skett se dan 1859. Kongressidn är vacker och hög siot, och är derföre nödvändig för krigs undvikande, att förbereda sig på kongres sen och söka komma till enighet om ären dena, målet och medlen hvarigenom dette kan uppnås. Regeringen måste i alla sine handlingar hafva fredens bevarande för ögo. nen, men äfven upprätthållandet af rikets integritet. — Grocholski talade för nationalitetspolitiken. Han tadlade regeringens politik i den polska frågan och önskade icke, att frågan om hertigdömena skall bli löst på samma sätt. I händelse af krig, skulle Österrikes enhet endast befästas på valplatsen mot Ryssland. — Brinz uttalade sig för en mindre kylig hållning ef Österrike och framhöll detsammas tyska kallelse. — Waidele yttrade, att Londonfördraget är till följd af sitt innehåll ogiltigt,. emedan det blott innehåller ett eventuelt erkännande af ett rättstillstånd, som aldrig inträdt på grund af folkrepresentationens ej afgifna bifall. — Kuranda och Giskra förklarade sig äfvenledes motÖsterrikes utländska politik. Den förre yttrade till sist, att Österrike bör skilja sig från den grundsatsen, att icke vilja låta sig majoriseras af förbundet. Giskra beklagade Österrikes isolerade ställning, och förordade hertigdömenas seqvestrering. — Grefve Rechberg afgef derpå den förklaring, att Österrikes po litik i Italien icke är någon eröfringspolitik, utan afser fredens bevarande; så länge lurinerregeringen afvaktar första tillfälle att tillslita sig Venetien, skall ingen österrikiskt utrikesminister kunna befinna sig i godt förstånd med Turin. — Samtliga utskottets förslag till anslag åt utrikesdepartementet blefvo derpå bifallna.