Aftonbladet – 10 december 1863, sida 2

Riksståndons inbördes afskedshelsningar. Bondeståndets afskedsdeputation anfördes Me Jonas Andersson från Östergötland, som yttrade: Till ridderskapet och adeln: Högvälborne herr grefve och landtmarskalk ! Höglofliga ridderskap och adel! Efter nu slutade förhandlingar vid detta riksmöte, är det icke ensamt af grundlagens bud, atan fastmera af egen böjelse, som bondestånlet manas att genom oss dess deputerade, till höglofliga ridderskapet och adeln frambära ståndets tillgifna afskedshelsnihg och välönskan. Vid en återblick på det afslutade riksdagsarbetet, skall man visserligen finna mycket, som Återstår att önska; men å andra sidan kan icke heller nekas, det flera vigtiga frågor i reformerande riktning vunnit, som vi hoppas, en för fäderneslandet lycklig lösning. Synnerligen gläder sig bondeståndet åt det varma intresse, hvarmed de särskilda stånden, icke minst höglofliga ridderskapet och adeln, numera omfattat folkupplysningens sak, ett förhållande lika ädelt till sin grund, som hoppgifvande till sina följder. Emellertid, och detta oaktadt, har bondeståndet ifven vid denna riksdag icke kunnat undgå att erfara ett nedslående intryck af tvister och meningsbrytningar de särskilda stånden emellan. Med den isolerade ställning, hvaruti ståndsfördelningen försätter hvarje särskild del af representationen, kan icke heller en önskvärd endrägt vid ärendenas behandling stå att finna; och de stora olägenheter, som af denna söndring. härflyta, och de vådor, som deraf kunna uppkoms ma, framstå med hvarje riksmöte i allt klarare dag. Kit ridderskapet och adeln i främsta rummet inser och erkänner behofvet och nödvändigheten af en reform, som undanrödjer antydda oläfenheter, derom är bondeståndet fullt förvissadt. et från K. M:t vid denna riksdag utgångna och nu hvilande representationsförslag utgör derför ett glädjande tidens tecken och är en ljusstråle bland nu slutade riksmötes förhandlingar, vid hvilken fosterlandsvännens förhoppningar på en lyckligare framtid så gerna hvilar. Och att rikets första stånd, med sina af gammalt kända upphöjda tänkesätt och bepröfvade fosterlandskärlek, också skall vara: det första, som vid afgörandets stund skall med sitt votum bidraga till framgången åt denna nationens lifsfråga, kan bondeståndet icke betvifla. Med uttalande af dessa känslor och framtidsförhoppningar anhåller bondeståndet vördsamt att få vara i höglofliga ridderskapets och adelns välvilja och ynnest inneslutet. Til presteståndet: Högvördigste hr doktor och erkebiskop! Högvördiga stånd! Efter nu slutade riksdagsarbeten har bondeståndet en kär pligt att uppfylla, i det ståndet genom denna sin deputation till högvördiga presteståndet härmedelst uttalar sin vördsamma och förbindliga afskedshelsning. De många och vidtomfattande ärenden, som under nu slutade riksmöte varit föremål för ständernas behandling, hafva otvifvelaktigt upptagit hvarje representants hela uppmärksamhet, och af de rådslag, som föregått e fattade besluten, har också säkerligen såväl den mera som den mindre kunnige deltagaren inhemtat mången vigtig upplysning om det allmänna, mången nyttig erfarenhet för honom sjelf. Men det ligger i ståndsfördelningens egen natur, att dessa fördelar, likasom inflytelsen deraf på de beslut, som fattas, icke tillfalla riksförsamlingen i sin helhet. Den djupare insigt och mognare erfarenhet, som kan förefinnas inom ett stånd, kommer sålunda icke ett annat i någon väsendtlig mån till odo, och hvarje riksstånd för sig försättes såunda uti en isolerad ställning, hvaraf åter alstras benägenhet till misstroende och ensidiga åsigter. Olägenheterna af detta förhållande framstå allt tydligare med hvarje riksdag och den nu förflutna saknar, tyvärr, icke exempel derpå. Att det skadliga inflytande, som härleder sig från dessa riksdagsstrider, icke inskränker sig blott till tid och rum ftr riksmötet och dess förhandlingar, men sträcker sinverkan både på viddem och djupet af hela vår samfundsinrättping och dess ömtåligaste delar, är ett förhållande, hvarom äfven den stora allmänheten numera icke saknar kännedom. Att högvördiga presteståndet inser och erkänner nödvändigheten af en snar och tidsenlig reform, som undanrödjer de hinder och förekommer de vädor, hvilka så störande inverka på det goda förstånd, som kan och bör ega rum mellan alla folkklasser, synnerligast mellan ligionslärare och åhörare, derom hyser bondeståndet icke ringaste :tvifvel, och bondeståndet tilltror sig: så mycket hellre kunna antaga detta, som mer än en vältalig stämma inom det högvördiga ståndet höjt sig för det af K. M:t vid denna riksdag framlagda förslag till en förändrad form för vår national-: representation: Bondeståndet kan icke heller betvifla, att högvördiga ståndet skall i afgörandets stund genom sitt votum främja framgången och lösningen af denna nationens lifsfråga och sålunda offra en, gärd på fäderneslandets altare, hvarigenom ståndet sjelf otvifvelaktigt skall bereda åt sig en oförgänglig minnesstod uti svenska folkets tacksamma hjertan, på samma gång som det höga ändamål, för hvilket religionsläraren är kallad att verka, skall lättare och säkrare kunna ernås; Med dessa förhoppningar och de uppriktigaste välönskningar utbeder sig bondeståndet att i det högvördiga ståndets välvilja och förtroende få inneslutas. Erkebiskopen svarade bärpå genom att uttala resteståndets tacksamma -erkänsla för den framförda afskedshelsningen, och lyckönskade bondeståndet att hafva hunnit slutet på den långa riksdagen. Ståndet mötes återi hembygden af presterna, som alltid skola nitiskt bemöda sig om församlingarnes bästa, och hvilka Fe anledning hoppas att der mötas af sina åhörares förtroende. Deputationen hade vidrört en utomordentligt vigtig fråga, men talaren ansåg här knappt stället vara att derom orda ; mycket hade derom redan blifvit sagdt, mycket kommer ännu att derom sägas, men talaren fann anledning att ånyo upprepa, hvad han förut under