Aftonbladet – 9 december 1863, sida 3

nnorstädes ej eå få undantag, men höjer olket sig i allmänhet, så måste de bli sällyntere, ty dåligheterna tålas då mindre. — on hvar använder af sina egna produkter vad han för egen nödtorft behöfver, men an lyckligtvis icke förbruka alltsammans. lan bebhöfver också nödvändigt andra saer, ty smeden kan omöjligen äta jern och läda sig dermed; jordbrukarun tycker med käl stt hav kan ha bättre än boihalmkojor ch kläda sig i hudar; sågstockar och planor äro alltför obeqväma och bra litet dug iga för en mängd alldeles nödvändiga ting; komakaren tycker det vore både kusligt ch löjligt att uppträda blott och bar iskor, ich skräddaren att vara ulan sådana, vu. 8. r. Litet handel och byte kan ej undvaras. Vår vördige pastor har väl sagt och förnanat dem, att de icke skulle gå till granarne och ännu längre bort, utan att de kulle handla sing emellan: att de sjelfve orde, kosta hvad det någonsin ville, göra lit hvad de behötde af lar, knifvar, plovar, spadar, grytor, spjell, lås, saxar, sy ich knappnålar m. m.; odla humle, garfva wuder, fånga sill o. s v., längt hellre än itifrån byta sig till sina förnödenheter. de nåtte få dem till aldrig så mycket bättre orig, än det kostade att sjelfve åstadkomma lem: att de skulle nyttja ortens egna prolukter dch ej lägga sig till främmande ariklar; de borde afhålla sig från att bruka yomull, fast linet vore mycket dyrare, de unde äta honung i stället för socker, om le nödvändigt ville ha sötsaker, och på eamna sätt med så mycket annat, gom man pu ör tiden väl ej utan skål betraktar som rent af nödvändighetsveror. Men folket har ej kunnat förmäs att följa vördig pastorns förnaniogar; de säga att han teoretiserar, och ycka att han sjelf alltför litet lefver efter ing läror. Som sagdt, det kan ej hbjelpas, mean måste byta och handlas, och man her st inbitet begär att hendla der man får den största fördelen, d. v. 8. god vara oeh sodt pris; och när man kalkylerar priset, så ager man dervid i beräkning värdet af milt get arbete. När nu folket här på godset her något att sälja — oftast kan det ej säljas inom godsets eget område och ofta fås bättre betaldt innorstädes — så tyeka de också det är rätt och bra att de sjelfva få behålla hela beelniogen för sin vara, och derföre äro de verkligen mycket tacksamma för stt utförselafgifterna afekaffuts. Ännu en sskskulle de visst önska, men den kan hr kommerserådet väl icke förhjelpa dem till, att nemligen hr Frank och de andra ville läta bli att aga al dem bompenningar och sådant som de kalla för tull; men de äro dock glada att icke beskattas på mer än ett håll. Men fastän hr kommerserådet kanske tycker att jag blir något vidlyftig, tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på en sak till. Det är ej nog med att folket får sälja hvad de ha till öfvers af sina egna tillveraningar, ty vuld och silfver och sedlar, som de tå i betalning , duga icke att äta, värma och skyla sig med: uten de måste också köpa hvad de behöfva. När de nu betalt hr Eng och Frank m. fl. det pris, hvearom de med dem öfverenskommit, så kunna de ej få i sig att de böra tillika betala hr komm: rserädet ett ytterligare pris som hr kommerserådet behager bestämma, och ännu mindre att detta skulle vara nyttigt och nödvändigt för dem sjelfva, De vilja omöjligt tro att detta på något sätt kan hjelpa upp deras af färer, om de eljest vore sinnade att rninera sig, eller att de kunna bli mera behållna och välmående på det sättet. Derföre tycka de också, att om än hr Frank ej vill låta bli att ekinna dem på tu!l för hvad de sälja till honom — det får sedan hr Franks eget folk återgälda — så har hr k: mmerserådet ingen anledning deri stt också skinna dem på accis för hvad de köpa. Derföre kunva icke de, och icke heller jeg begripa hvarföre hr kommerserådet håller jå den der ömsesidigheten, ty de förstå icke huru det ken eögss vara nödigt och nyttigt att de betsla på två håll blott der. före ett de äro tvungne till att betala på ett. Jag har för öfrigt hört många, ja flerta let af både hr Engs och hr Frenks och de andras folk tänka och tala — framför all handla — på samma sätt som vi, så at meningen här ute på landsbygden tycks vars temligen ense i den saken. Hr kommerserådet menar kaneke att fol. ket genom lätsheien ast handla och genom de goda prisen lockas till ett öfverflödig lefnadssätt. Jag för visst be att en annar gång få tela om den saken; anmärker m blott att litet mer än den allra nödigaste lifs näring sannerligen ieke skadar, samt att rv här nere icke ha så mycket till öfverflöd: hvarken i hvardagseller bögtidslag, son herrarne deruppe; ett viicke äro så förvands — blaserade tror jag herrarne kalle det — att vi icke högligen lifves både till krop och själ, till arbete och nöje, genom en h ten smula utöfver det allra nödvändigaste och att vi ej äro så alldeles slösaktiga el ler förståndslösa, att vi ej både vilja och kunna hushålla för oss sjelfva. Hr kommerserådet plär eljest ofta tala on den metsllisks kassan och om något fel hushållningen som skulle förmärkas och be visas derigenom stt denna kassa blefr större eller mindre. Jag får då bekänn att jag — kanske icke så mycket i studer kammaren och i kassakistan, som mera förrådshusen och verkstäderna, tyckt mi komma något underfund med den ssken Men efter hr kommerserådet denna gånge ingenting sagt derom, så kan jag också tig