Aftonbladet – 8 december 1863, sida 2

pagen att inlåta de främmande. De voro, utom kardinalen af Guise, hertigens broder, och Chapelle Marteau, presidenten af Neuilli, en ädling vid, namn Mandreville och erkebiskopen af Lyon. Hertigen emottog dem med den förbindliga artighet, som var honom egen, och erfor genast att deras ärende var detsamma som förut fört grefven af Schomberg till honom. Alla, med undantag endast af erkebiskopen, yrkade på, att han genast skulle aflägsna sig ifrån Blois. De bade följts åt, för att, som de sade, gifva så mycket mera eftertryck åt sin framställning. En hvar af dem hade hört obestämda rykten om något som var å färde. Sålunda berättades det från ett håll, att bertigen blifvit arresterad, från ett annat, att en skara lönnmördare hemligt blifvit införd i slottet, och ändtligen hade någon trott sig veta, att hertigen redan fallit ett ofter för deras försät. Hertigen af Guise hörde på med mycken uppmärksamhet och sade sig vara ytterst tacksam för det deltagande de alla visade honom. Dock trodde han sig just i prundlösheten af hvad ryktet redan haft att crätta finna ett bevis, att alltsammans blott var ett falskt allarm, ett sådant, som lätt uppkommer under en tid af borgerlig oro. Dessutom, i fall konungån verkligen traktade efter hans lif, så kunde ändamålet dermed endast vara att sedermera få friare bänder till förföljelse emot den katolska kyrkan och folkets förtryckande; och det blefve då för honom en dubbel pligt att icke rygga tillbaka. Vi stå, i detta afseende, såsom två fiendtliga armeer emot hvarandraX, slöt han sitt tal. Den af oss begge, som flyr undan, ger derigenom på visst sätt tillkänna, att han erkänner sig besegrad.?