Aftonbladet – 7 december 1863, sida 2

elden. Bref från Eöpenhamn. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 1 Dec. Vi rusta och vänta! På Nyholm, marinens arbetsplats, är man i tull verksamhet med fragatter och korvetter, och dagligen höra vi sjungande skaror af soldater, som äro uppbädade till krigstjenst och tåga till jerobana eller ångtertyg för att föras till Slesvig eller Holstein. I dag skola åter 12,000 man ha blifvit uppbådade, så att vi nu ha inemot 40,000 man under vapen, och om få dagar skall regeringen begära anslag af riksrådet af fem millioner och tillåtelse att upptaga ett lån på tio millioner; man har redan sattsigi rörelse för att genom privata sammanskott sörja för de bortkommenderade soldaternas hemmavarande familjer; vi stå således väl förberedda på att möta kriget. Om vi jemföra detta med ställningen år 1845, huru mycket bättre ha vi det ej ou! Vi ha en väl utrustad här, som ej skall samlas först sedan kriget är börjadt; vi ha en tillräcklig och pålitlig styrka i Holstein, vi ha ett mera moget och utveckladt folk, hvilket i enighet och kraft skall sammansmälta till ett, när krigets låga värmer oss, och vi veta vida grundligare hvad våra fiender vilja samt kunna möta dem med större styrka och större erfarenhet. 1 ett hänseende måste ju den politiska situationoen kallas god; hvad vi år 1848 blott kunde önska och hoppas, det ha vi nu: en författping, som omfattar konungariket och Blesvig, och hvad Europa behöft lång, mycket lång tid att förstå, fejden mellan Tyskland och Danmark, dess orsak och dess upphof, det framstår nu på det allra tydligaste och begripligaste sätt; det är snfall, röfveri och vå!d som skall företagas mot en liten makt; tysk äregirighet och fåfänga sluta förbund med förskämd tysk woral samt draga ut att bortrycka Slesvig från Danmark. Men å andra sidan är det dock klart nog att situationen icke är så god sor den kunde vara; ty krigets mål är å danska sidan icke så nordiskt som det borde vara. Etter det denne förlupne augusteuborgske gardesmajor proklaweiat att han tillträdt regerinaxen i Slesvig, Holstein och Lauenburg och sedan icke blott tegelslagarne i Lippe-Detmold och de öfriga duodesstaterna erkänt honom, uian äfven förbundet tagit honom under siva vingar, gäller striden den danska monarkien, Kristian IX:s riken och länder, och de danska soldaterna skickas i massa till Holstein och Lauenburg, sannolikt för att der upptaga stridshandsken. Det är ett föga lockande mål för en dansk soldat att offra lif och blod söder om Eidern, för att sammanhålla bandet mellan de landsdelsr, som draga åt hvar sitt häll. Deri ligger situationens sorgliga sida, att det enda som Europa för ögonblicket förstår och vill för stå är monarkien i sin helhet, ?monarkiens integritet? ; för att bevara oss sjeltva, för att bevara Slesvig äro vi för ögonblicket nödsakade att strida för monarkiens ivtegritet; och likväl är det alldeles säkert, att när allt kommer omkring hvilar begreppet om monarkiens integritet på en osenp, odanek och onordisk politik. Vi ha nu i vårt för faltningslif drifvit det derhän, att de flesta och att statens grundlag erkänna att en skarp afskiljning rmåste förefionas mellan landets danska och dess tyska delar; men så länge landets tyska delar höra till ett förbund, som går en väg, och landets danska delar till en förening, som går en annan väg; och så länge en konung och ena regering skola gå båda vägarna är ingen nordisk politik möjlig och garanterad. Ett neutralt Holstein är obestridligen — såsom gamle Grundtvig ånyo framhållit i Fredrelandet — den enda verkliga lösningen till ett varaktigt afgörande; men den politiken att Danmark alldeles skulle afstå Holstein, den äro vi tyvärr ännu icke tillräckligt förtroliga med i Danmark, och den politiken att Holstein skulle öfvergifva förbundet och detta Holsiein, den är man ännu längre ifrån i Tyskland och hos stormakterna. Det är ej allom gifvet att skapa situationen, vi små folk få taga den sådan den är, och jag kan således för ögo.blicket icke inse annst än att vi måste upptaga stridshandsken för movarkiens integritet; vi strida härvid dock medelbart för den redan stadfästade ordningen för föreningen emellan konungariket oeh Slesvig, vi strida dock således härvid för ett sent omsider taget steg, hvilket var det första vilkoretj för en dansk och en nordisk politik. Om vi ej nu bevara integriteten, stå vi sannolikt vid ett successionskrig, som skall framkalla pretentioner på rikets alla särskilda delar och splittra de makter, eomw möjligen eljest skulle hälla tillsammans oss till gagn. Dessa betraktelser hsr jag framdragit derföre, att de i hög grad äro i svang just i dessa dagar och stå i ett naturligt samband med frågan: Luru uppfattar den svensk-norska regeringen nu situationen? Den holsteioska ministerposten är ännu icke besatt; stor otålighet och oro herrska SOYSEDCETIENAR ISANDE SUSSEN TANNER EEE