Aftonbladet – 5 december 1863, sida 3

liga förbiudelse, som vi lemnat honom utt få förfoga öfver denna nya sköna Helenas hand. Jag sade honom, att ers majestäts Önskan var att skänka henne åt den unge markisen af Montsoreau, påminte honom, att förbindelsen blifvit utfärdad just med alseende å dennes anspråk, och slutade med att begära hans samtycke till deras förening. Ers majestät kan lätt förstå, huru vår för detta abb, som sjelf är en af pretendenterna, ekulle upptaga min framställ: ning, och det raseri, som hans helt oförstäldt uttalade förhoppningar framkallade bos den andre, som sannolikt genast kommit framrusande från sitt gömställe, i fall jag icke ställt två man på vakt vid den stängda dörren. Emellertid fann jag ho nom, efter abbåns bortgång, mjuk som vax och heredvillig att i allt åtlyda mina föreskrifter, så att han i morgon bittida på utsatt tid skall infinna eig här med sin skatt, som han redan har i beredskap. Den käre abbån får väl, då giftermålet redan är af. slutadt, finna sig uti hvad som icke längre kan hjelpas, allrahelst sedan Guise är väl ur vägea och ers mejestät återvunnit en oinskränkt myndighet. Vi kunna erbjuda honom någon syssla såsom ersättning; om det ej bjelper, måste man skrämmas honom med konungens onåd, och i värsta fall tillgripa något annat verksamt medel att tysta munnen på honom. Det skall nog gå för sig4, sade konungen, hvars tankar uteslutande voro sysselsatta med hertigen af Guise. Men kom nu, Villequier, vi måste göra upp hufvudsaken med Laugnee. Jag her på förband lofvat honom edra upplysta räd. Vi böra för öfrigt inviga så få som möjligt i hem: ligheten, ty denna sak är så beskaffad at om den misslyckas, äro vi sjetfva förlorade.