Aftonbladet – 5 december 1863, sida 3

Från en resande landsman, En -svensk sjöman bar från Plymouth .skrifvit till en hemmavarande vän följande med en rask penna skrifna bref, som blifvit redaktionen beväget meddeladt: För att i någon mån gå din uttalade önskan till mötes, vill jag, så godt sig göra låter, gifva dig en liten id om buru jag har det och huru jeg haft det sedan vi skildes. Jac, upprepar nu på div, uti ditt sed nav rda förfrågan om jag skulle hetp fin ligt ait du meddelade utdrag ur sena f, att jag visserligen ej delar din tanke om lämpligheten deraf, men efter du nödvändigt å vill det, så må du under den strängaste anonymitet uti lämplig tidning införa hvad du ef mina bref må finna för god. Jag emellertid i korthet först meddela mina åsigter i denna sak. Ait se sina egna tankar och den individuella uppfattnincen af lifvets skilda företeelser återgifna i iryck — hvilket tills dato ännu icke händt mig — och ett omigen få läsa hvad man sjelf skrifvit — ex sak som jag Åtminstone hitintills aldrig befattat mig med — måste liodrigast sagdt förefalla besym erligt. Man känner ej igen stilen. Allt ser helt sannorlunda ut. Dessa räta och vackra rader! Omöjligt! Det är icke jag som, med en oregerlig penna i handen, sittande ombord ien oregerliz skuta, och med en ännu orcgerli gare fantasi att hålla styr på, det kan icke vara jag som skrifvit detta! Och för öfrigt, hvad kuona väl mina tankar intressera den som Öppnar en bok den jag skrifvit, eller genomögnar en tidning hvari jag skrilvit en spalt, hvad kunna de intressera den som gör det bloit för att döda en stund, hvilken ej kan dödas på annat sätt? Det är i allmännet svårt, ibland till och med omöjligt, att blifva förstådd då man talar det hvaraf hjerat är fullt, och allrasvårast är det då man talar uppriktigt. A la bonheur! Kanhända det der hlla hjertat är svårast af allt att lära känna och måhända finnas få som äro less språk mäktiga, och kanhända man bland menar allt för uppriktigt; det händer verkligen ej sällan att man icke silenast tror, utan äfven vet, att man både menat och och sagt Shvitt, då i alla deras ögen som rett och i alla deras öron som hört, allt har syntes och hörts fsvartt. Det måtte vara ofullkomligheten i språket, ej i tanken som gör denna wetamorfos. Tanken, som är hvarje menniska medfödd som fanerogam, och som genom uppfostran vidare utvecklis för att bära blomma och frukter, blir gesom individens uppträdande såsom samhällsmedlem ej sällan placerad bland cryptogamerna, hvilket i de flesta fall gör stt hvad rum den än må tillerkännas af åhörare el: jer klassifikatörer, den merendels till sin naur blir missförstådd Såsom en simpel beskrifvare af enkla upplefvade fakta, löper man dock mindre risk, och kritikens gissel öfver uttalade meningar och åsigter svänges vid en dylik framställning endastitomma luften, utan att nännas slå till — du må således förfoga med mina bret som dig för godt synes. Jag hade i början af 1862, då jag ännu var i Ostindien, nöjet att från dig mottaga: ett bref deri du skret eå här: ?De unga telniogarne på det amerikanska frihetsträdet hade redan tidigt på våren 1861 begynnt skjuta sina första skott, och vissa. PRBENRta LOTSA re DAD REETBRT IT SAND DN Då Ca