Aftonbladet – 5 december 1863, sida 2

Hr J. ÅA. von Essens tal på finska riddarhuset om censurens afskaffande, Då nyligen på finska riddarhuset diskuterades ett väckt förslag om petition rörande pr. eslag för Finland och censurens afskaffande, afgaf en af husets mest framstående medlemmar på den liberala sidan följande nergiska och vältaliga yttrande: Det torde icke vara ett alltför vågadt påstående, om man säger, att censurinstitutionen utgör föremål för allmän ovilja, för att icke säga hat. Och det är ganska förklarligt att det så måste vara; ty i samma mån det konstitutionella medvetandet vinner utbredning och stadga, isamma mån måste redan sjelfva det faktum, att en såbeskaffad institution finnes, i och för sig vara tillräckligt att verka vpprörande på det all männa tänkesättet. Censuren är nemligen en institution fullkomligt främmande för vårt kon stitutionella lagskick och utgör en onaturlig utväxt på detsamma, en verklig parasit, som der klängt sig fast, men som med de lagar, hvilka reglera våra öfriga samhällsförhållanden, har intet gemensamt; ty den är en helt annan andas barn och är fullkomligt okunnig om den grundprincip, på hvilken hela vårt lagskick stöder sig, nemligen att ransakning skall föregå dom och dom föregå straff. Censuren deremot hvarken ransakar eller dömmer — den blott stryker och stryper. Det är sannt, censuren erkänner äfven en lag och den råkar aldrig i villrådighet vid densammas tillämpning; ty denna lag har blott en enda balk, denna balk ett enda kapitel, detta kapitel åter en enda paragraf och denna paragraf slutligen består af ett enda ord och detta ord är godtycke. Men det är icke för en sådan lag ett konstitutionellt samhälle vill böja sig, ja icke ens det mest absolutistiska skall i längden dermed härda ut. Förgäfves skall man i denne väg försöka att reglementera i liberal och frisinnad anda; förgäfves skola censurens handhatvare inlägga sina mest välmenande och välvilliga bemödanden att med så lätt hand som möjligt sköta sitt inkonstitutionella kall — man skall dock aldrig förmå höja sig öfver godtyckets ståndpunkt; ty sjelfva institutionens grundväsende och natur är sådan, att godtycke dock alltid blir dess ultima ratio. D-raf u pstår då det vidunderliga förhållandet, hvilket hos oss nu är det rådande, att under det ingen så stor usling inom Finlands gränsor finnes, att han icke med full tillförsigt skulle kunna trygga sig till och stödja sig vid den lag, som i alla förekommarde fall erbjuder och tillförsäkrar alla lika skydd, intelligensen är den enda i detta land som är ställd utom lagen och befinner sig således i en fullkomligt rättslös ställning. Har jag härmed sagt för mycket? Jag skulle knappt tro det. Jag tillåter mig vädja till erfarenheten. Vi ega en censurförfattning af år 1829, den enda jag i ämnet känner. Jag vill ej utl:ta mig om rättmätigheten af dess tillkomst eller fortfarande tillvaro; jag vill blott påminna om atten sådan finnes och jag vill tillägga, att den. bedömd efter sin natur, har till och med många förtjenster. Men jag ville fråga landets litteratörer och publicister och för öfrigt en hvar, som någon gång gjort försök att gifva sina tankar offentlighet: ja jag vill fråga censurens egna väktare; huru har denna författning blifvit efterlefd? Är det i enlighet med paragraferna i densamma censorerna utöfvat sin befattning? Nej de hafva, med åsidosättande af denna betattning, handlat i enlighet med tillfälliga instruktioner, lagbestämmelser, stiftade in casu —lika mye: ket om dessa stått i öfverensstämmelse med censurförfattningens anda eller varit snörrätt stridande mot densamma — och dessa instruktioner hafva blifvit dem meddelade sub secreto, gudarne veta hvarifrån, och med största sorgfällighet undandolda och h.mlighål.na för det folk, som dock anses förbundet att ställa sig dylika stadgar till efterrättelse. Jag vill fråga: År detta konstitutionalism? Nej det är väl, om något, absolutismen, drifven till sin ytterhghet. Men hvad vill man säga om en institution, som icke respekterar de lagar, den sjelf gifvit sig. som icke eger mod att träda fram för offentli heten med de ideliga tillägg eller nya stadganden, med hvilka den anser sig böra utspäcka dessa sina lagar? Jag skulle tro, att en sådan institution öfver sig uttalat sin egen dödsdom, och hvad jag vet, är att finska folket dertill skulle säga amen. ag har ansett mig böra företrädesvis fästa mig vid den rättsliga sidan af frågan och jag har bemödat mig att i korthet visa, att censurinstitutionen, såsom icke allenast saknande all grund i vårt konstitutionella lagskick, utan dertill stående i uppenbar strid med detsamma, är en abnormitet, och bör redan derföre utmönstras. ENG ERETEASOOT ST TEA IE ASAT