Aftonbladet – 5 december 1863, sida 2

ö, för hvars dimmor han visar ett så uppenbart undseende. Vi anhålla att, då ni, på uppfordran af den allmänna meningen i landet, erhållen uppdraget att uppgöra förslag till tullagstiftning, som må skydda de inhemska näringarves bestånd och förkofran, ni icke må försumma produktionsgrenar, för vårt, en stor del af året i mörker böljda land så ovedereägligen naturliga, som den, hvilkas talan vi föra. Vi anhålla att ni måtte föreslå en lag, som påbjuder tillslutandet af alla fönester, vindsgluggar, fönsterluckor, jalusier, rullgardiner, dörrluckor och titthål; med eti ord alla öppningar, remnor, sprickor m. m., genom hvilka solljuset brukar intränga i hus och källrar, till största men för de nyttiga industrigrenar, åt hvilkas uppkomst och utveckling vi räkna för en ära att hafva egnat vära krafter och hvilka landet icke utan den största tacksamhet samt, hvad mera är, icke utan sin egen största skada kan öf vergifva åt en så olika strid, som den vi måste uthärda. Hafven godheten, högtärade herrar, att icke upptaga vår avhållan såsom en satir. och afslån henne åtminstone icke, innan ni noga öfvervägt de skäl vi till stöd derför hafva att andraga. Om I kunnen utverka ett utestiängande, eå vidt görligt är, af allt naturiigt ljus från bostäder, magasiner och andra byggnader, om I derigenom befordren behofvet af artificielt ljus, så skolen I icke allenast afvärja den eljest oundvikliga undergången af de många produktionsgrenar, på hviika vi nedlagt kapitaler samt offrat vår skicklighet och af hvilka en stor mängd arbetare hafva sitt uppehälle, utan I skolen derjemte få den förtjensten att bereda en allt större förkofran ät många andra fält för nyttig verksamhet. Det är ju en allmän klagan, att vår förnämsta modernäring, landtbruket, laborerar med svårigheter och iaföres på missriktningar, hvilka hota dess och hela landets beständ. Frihandelns förvända grund satser hafva lockat till en öfverdritven sä desproduktion, hvilken öfverskrider ett riktigt förhållande till andra landtbruksnäringar; man odlar och exporterar — hafre, om icke arneat kan åstedkomu as; och man försummar ladugårdssköteeln. Nåväl! Om landet finge erfara ett större behof af talg, så skulle landtmannen finna sin räkning vid att föröka sin ladugård, han skulle egna sin omsorg åt artificiel ängsskötsel, detta. oaktadt landets rikedom på naturliga ängsmarker, för en fortfarande fruktbarhet så nödvänd:ga vilkor; kött, ull, budar skulle finnes i tillräcklig mängd för landets be: hof; läderfabrikationen och ylleindustrien skulle icke mera behöfva frukta sina inbil lade tvinsotssymptomer, och framför allt gödsel, denna basis för allt jordbruk, skulle finnas i ymnighet. Om mera olja förbrukas, skall den lö nande rapsodliogen uppmuntras; vid våre bondgårdar skola vi se blomsra dessa täia parterrer af vallmo, som vi med förtjusning minnas från vår barndom, och hvilka skola återlifva smaken hos vär allmoge för den ädla trädgårdsskötseln. Dessa växter, kräfvande rika och sterka mnäringskrafter, skola komma väl till pass för den bördighet, som en af ladugårdsskötseln uppkom men ymnig gödseltillvång gitvit åt våra åkrar. Landet skall blifva en enda trädgård. Än mera: vaxet, detla herrliga lysämne, som nu är på väg att försvinna, skall åter komma att med sin vackra låga upplysa de välmåendes gemak, återfördt af en nu äfven tynende näringsgren. Med trädgårdsskötseln skail bikulturen återlifvss och utvecklas efter Dierzons förbättrede metoder. Bisvärmar skola uppsamla de dot tande skatier, som pu onyttigt förflyga, liksom blommorna, från hvilka de utgå. — Hvarjz gren at agrikulturen skall vinna en ökad utveckling. På samma sält med sjöfarlen. Tusentals fartyg skola utrustas till hvalfiskoch skälfånest; inom kort skola vi hafva en handelsflotta, som öfverträffar broderlandets; med stolthet skola vi i detta, som i annat, kunna kasta våra blickar på Norge, och ett patriotiskt medvetande skall utgöra lönen ör den andel i åstedkommandet af dessa resultster, som må tillräknas undertecknade, ljussiöpare m. fl. Och handeln! Vi äro sjelfva handlande, ty vi behötva köpa råämnen och maskiner för vår produktion. Man må då icke missänka att det är blott fabrikanternas enskilda fördel gom dikterar vår anhållan. Vi veta och erkänna, att handeln icke kan trif. vas utan att andra näringar blomstra, och vi underkasta oss derföre gerna för det allmänna bästa en tull på våra itnportartiklar, som kan gifva ett måttligt skydd för de inhemska fabrikeraa emot utlandet. Må man icke iovända, att solens ljus är en gåfva, att arbeie icke behölves för att skaffa hvad man erbåller till skänks. Dessa föreställnipgar, högtärade herrar, äro oss icke obekanta; de åtetlinuas öfverallt i de flacka frihandelsvännernas floskulösa ordböcker. ldert upplysta förstånd kan, vi hoppas det, ieke låta sig deraf dåras. Hvad är väl sjelfva grunden i hvarje djupare tänkandes äsigt om nationelt väls:ånd, om icke den, att arbete är dess första hufvudvilkor, ty srbete bereder förtjenst och dermed välstånd. — Hvarföre yrka vi nu att importen af utländska varor må, om icke förbjudas, åtminstone motverkas? Jo derföre, att de förqväfva landete egen produktion och röfva arbetstillfällena från landets barn. Dette är möjligt derigenom att de säljas förjs bättre pris än de inhemska produkterna, och se detta åter kan ske endast defföre att andrald länder äro at naturen mera gynnade än vårt, i att naturen der gör wera, så att mindre menskligt arbete behöfves. De kunna derigesom öfversvämma oss med sina lätt tillverkade och billigt sålda varor. Men skola vi tillåta det? Hvem inser icke hvartän tillämpningen at frihbandelns ytliga lära skulle föra oss? Skola vi sjelfvilligt gå till un-1; deroång genom att töra arbetstillfällen AA mA fm i rt Jr f I I n 8 g p r e ä 1