Aftonbladet – 2 december 1863, sida 3

inre möjligheten af en skandinavisk förbundsstat, bestående af idel sidoordnade statsmedlemmar. Här är det påtagligen ordet sidoordnade?, som bragt förvillelse i Allehandas begrepp. Detta ord uttrycker nemligen icke adeqvat det förhållande som det åsyftar. Om de skandinaviska staterna en gång i framtiden komma att, såsom skandinavismens konseqventa anhängare yrka, bilda en förbundsstat, för hvilken vissa angelägenheter — t. ex. de diplomatiska och försvarsverket m. fl. — handhades af en gemensam regering och ett gemensamt parlament, så vore de ju naturligtvis icke i dessa hänsenden separeradt sidoordnade, utan bildade tvertom en odelad enhet. Awt de åter i andra fall, i dem som innefatta de olika förbundsmedlemmarnes speciella angelägenheter, egde att hvar och en sköta sig sjelf såsom sidoordnade och likaberättigade förbundsdelar, vore blott en utveckling af sjelfstyrelseprincipen, som har djupgående rötter i historien, icke minst hos de skandinaviska folken. Allt det der är, såsom temligen lätt inses, i och för sig hvarken teoretiskt eller praktiskt otänkbart. Men, säger N. D. Allehanda, vare härmed huru som helst, så har nu Christian IX bestigit Danmarks tron och denna kommer troligen att af honom och hans ättligar innehafvas under århundraden. Hvart tager nu i verkligheten hela skandinavismen vägen? Litet tålamod dock tillsvidare! De sednaste dagarnes tilldragelser visa att besittningsrätten till Danmarks rikes tron ännu icke är en så alldeles afsjord sak. Londonprotokoilet, trappsteget för konung Christians uppstigande, genom hvilket Ryssland hoppades Danmark vara sprängdt från det öfriga Skandihavien, hotar redan att ramla. Till och med undertecknarne af detta protokoll hälla som bäst på med ifver att rifva det sönder. Huru pass stor bindande kraft det under sådana omständigheter kan komma att bibehålla för konung Christians egen räkning må väl lemnas tills vidare oafejordt. Det var Londonprotokollets bufvudändamål att konservera danska helstaten; men om nu en eller annan del deraf — t. ex. Holstein och Lauenburg — blefve totalt afskild från den öfriga, huru mycken rättsgrund blefve då öfrig för Christian IX eäsom konung till Danmark, och hvem svarar för att icke danska folket då komme att erinra sig att det icke valt helstatekonungen, som ej mera har vägon helstat och som öfvergilvits af sjelfva protokollstillställarne? I följd af dessa eventualiteter kunde det alltså vara fallet att skandinavismen just nu, mera än någonsin, vore i praktiskt görande. Uppenbart är det under närvarande omständigheter för-tidigt att uttala någon kategorisk mening i detta afseende, likasom det är klart att, näst Danmark sjelf, Sverge-Norge har det närmaste intresset i danska frågans lösning och att deras plats alltså här måste vara i det främsta politiska ledet. Att för andra eventuali teter, hvilka ligga i den politiska atmostferen och som kunna, men också icke kunna inträffa, och hvilka, i hvad de beträfia den yttre politiken, i alla händelser, om de inträffa, såsom sakerna nu reden stå, skola göra det oafsedt Sverges ågöranden, släppa ur handen redan upptagna, positiva intressen, vore lika narraktigt som kortsynt egoistiskt. En förberedd eller åstadkommen sammanslutning samtliga de skandinaviska folken emellan, inskränktes den ock till en början till orgeniserandet af ett permanent rsvarsförbund, skall alltid komma att stärka Sverges politiska läge, faran må sedan komma från hvilket bäll som helst. Måhända hatva vi orätt i vår här framställda förklaring af N. D. Allehandas handlingssätt; men då det så bjert strider mot dess före: åenden, tro vi det emellertid vara skäl att påminna Allehanda om denna motsägelse, Tiderna äro alltför allvarsamma för att icke hvar och en bör bringas ett se sakerna så redigt som möjligt. Insändaren skulle med tillfredsställelse ee om redaktionen i sin tidning gåfve plats åt lessa. rader. A.