Aftonbladet – 28 november 1863, sida 3

tober, men besynnerligt nog begärde han då i stället ett samtal med hofpredikanten Schultz berg, för hvilken han nu afgaf den bekännelse Om sitt brott, hvilken vi förut i denna tidning meddelat. Denna bekännelse vidhöll han också sedermera inför häradsrätten vid den med ho. nom dagen derpå hålina ransaknvingen. Men sedermera : syntes han äter ångra detta, ty kort derpå, hörd inför konungens befallningshafvan. de, förändrade han, under förmälan, atthan vid förenämnde tillfälle varit förvirrad till sinnes, sitt erkännande derhän, att han endast varit delaktig i mordet, hvilket skulle föröfvats af två för honom under namnen Israel och Gustaf bekanta personer, hvilka han kort före mordet träffat och från hvilka han skiljts straxt efter dess föröfvande, sedan han af de från enkan Gustafsson tillgripna penningarne för sin delerhållit endast 5 rår. Om dessa personer kunde berg emellertid ej lemna annan upplysning än att de, efter egen utsago, varit arbetssökande från Skaraborgs län och föregående året inom samma län undergått vapenöfning. Israel skulle, enligt hans nu afgifna berättelse, varit den som med den qvarliggande yxan slagit ihjel först guraman och sedan sonen. Efter förenämnde stridiga bekännelsers afgifvande öfverfölls Åberg i häktet af ett verkligt raseri, så att ingen under några dagar vågade Aa in till honom, enär han hotade mörda envar. Man hade till och med svårighet att genom den lilla luckan på dörren kunna inpraktisera hans mat. Detta häftiga utbrott af ettlänge undertryckt naturligt trots och vildhet, eggadt genom samvetets ständiga oro och anklaelser, uttömde sig dock snart och lemnade rum ör en mera resignerad och fullt redig själsstämning Efter denna kris försvann äfven något af Å bergs allt hittills visade fräckhet och hån. Den 10 dennes företogs ånyo af t. f. domhafvanden, vice häradshöfding BE. Fischer, ny ransakning med Åberg. Till detta tillfälle hade åtskilliga af den mördade enkans slägtingar blifvit inkallade, och kronolänsman Ekstam inställde sig i egenskap af allmän åklagare. Han upplyste, att han, under tiden gjort efterforskningar efter de af Åberg för delaktighet i mordet angifna personerna, men någon omständighet hade ej förekommit som gaf stöd åt angifvelsen, utan förmodade Ek tam, hvilket ock vore allmänna meningen i orten, alt Abergs sednaste uppgift saknade all grund. Tilltalade Åberg förekallades härefter. Han visade sig nu fullkomligt lugn och redig till sinnes samt ådagalade under ransskningen ett förvånande minne af personer samt omständigheter, som förekommit under föregående ransakningar. Till och med hvarje liten biomständighet dervid hade cj undgått honom eller blifvit af honom glömd. Han vidhöll nu till en början sin inför landshöfdingeembetet afgifna berättelse; men då domhafvanden, i anledning häraf, erinrade honom, att ett fortsatt fördöljande eller vanställande af sanningen, efter den bekännelse han frivilligt och, enligt hvad antagligt vore, för att lätta ett skuldbelastadt samvetes anklagelser, afgifvit infär fångpredikanten Schultzberg och derefter vidhållit inför häradsrätten, allenast skulle verka derhän att betaga domaren föreställning om tillvaron af en uppriktig ånger hos honom och deriggnom försvåra brottets försoning, för klarade Åberg, att han nu vore beredd att afgifva en fullständig bekännelse, dervid han i allt ville hålla sig till den förfärande sanningen. Han återkallade färefter sin uppgift om att han haft deltagare i mordet samt afgaf följande berättelse klart och redigt: 1 början at Juli, eller någon af de sista dagarne i Juni månad sistlidne år, hade han lemnat hemorten, Källstads socken i Östergötland, samt begifvit sig på väg till Stockholm, dit han dock ej så hastigt framkommit, emedan han i saknad af penningar eller annat af värde måst för sitt lifsuppehälle på åtskilliga ställen under vägen göra uppehåll och antaga arbete mot dagsenning. Efter ankomsten till hufvudstaden, ivarest han endast vistades ett par dagar af brist på sysselsättning och icke heller kunde hop pas varaktig anställning till följd af uppgifterna prestbetyget. (Detta innehöll nemligen, att han fört en mindre välkänd vandel, ehuru han ej örut undergått bestrafining), begaf han sig från Stockholm norrut och kom i slutet af Juli tll enkan Greta Christina Jansson på Albodai Soljentuna socken. Af det tal han derstädes tidt och ofta hörde, angående enkan Gustafssons förmenta rikedom, föranleddes han att, oaktadt hennes jämväl omtalade elakhet, söka erhålla: srbete hos henne, för att komma i tillfälle att inder vistelsen derstädes tara reda på, hvarest non hade sitt gods förborgadt samt tillgripa detsamma. Åberg förnekade likväl att han vid denna id umgåtts med tanken att genom enkans unlanrödjande eller ens något våld sätta sig i bejuning af hennes tillhörigheter, dem han sade; ig haft för afsigt att tillegna sig, då husfolket vägon gång vore borta. I sådant uppsåt vände nan sig, efter slutadt arbete vid Alboda,j ill enkan Gustafsson, hos hvilken han intällde sig fredagen den 1 Augusti, sedan han illbragt natten ute på marken. Påföljande ördagsafton, under det Åberg var sysselsatt med likesgräfning, hade han sett enkan Gustafsson ; ipptaga ett bräde ur förstugubron samt derefter ramtaga ett derunder förvaradt knyte, som af renne uppvecklats och tyckts innehålla en mängd edlar, af hvilka några uttogos, hvarefter knytet terlades på sin förra plats och allt återställdes sitt vanliga skick. Men ehuru enkan Gustafson kort derefter afreste till Stockholm tör att ipphandla lifsmedel, kom Åberg ej i tillfälle att ätta sig i besittning af penningarne, emedan gossen följde honom hack i häl4. Vid närmare ftersinnande fann han också rådligast att derned uppskjuta, äfven om han, sedan gossen om jvällen laggt sig och insomnat. skulle kunnat tkomma knytet. Enkan Gustafsson kunde hvilet ögonblick som helst återvända, och missankarne skulle genast falla på honom. Han mvände i stället tiden under hennes bortovaro ned att genomsöka stugan, för att förvissa sig mruvida enkan hade mera penningar eller anat af värde, men upptäckte ingenting annat än je två i dragkistan förvarade och sedermera af ionom tillgripna uren. (Dessa blefvo under ranakningen de hufvudsakliga anklagarne mot hoom.) Någon händelse af vigt inträflade ej sedermera örr, än måndagseftermiddagen den 4 Augusti, å Åberg tillsade enkan att han ernade begifva ig till Rotebro gästgifvaregård, för att der köpa ränvin för de vid Alboda erhållna penningarne. Tärtill hade enkan Gustafsson endast svarat att an kunde gå. Vid Rotebro gästgifvaregård, beigen en knapp half mil från Nyboda, tillbragte berg tiden med bränvinssupande till kl. melan 10 och 11 på qvällen, då han begaf sig derfrån. På hemvägen rufvade han nu på huru an skulle bete sig för att åtkomma penningarna tan fara för upptäckt, och fattade dervid belutet att, då detta mål ej syntes honom kunna rnås annorledes, afdagataga enkan och henges ioåriga son, för hvilken gernings begående han, vad enkan Gustafsson angick, hyste föga beänklighet, då hon vore elak och underlig till umöret. hvaremot det gjorde honom ondt om iennes beskedliga gosse, hvars bringande om lynt ham serna albäalla avd MR Ing 18404