Aftonbladet – 28 november 1863, sida 2

idpankt af vår histora. Vi ha i dag nem-; igen det nöjet att på samma gång anmäla ett nytt häfle af Fryxells Berättelser? och len länge med intresse motsedda andra deen af Malmströms teckning af Frihetstiden: Det förra arbetet är dock blott att betrakta som ett slags supplement till den i de föregående häftena lemnade politiska skil dringen och innehåller fristående porträtter öfver periodens märkvärdigaste män, medan det sednare är en genomgående historia öfver decenniet 1731—1742. Ehuru endaet omfattande några få år, är denna af hr Malmström här behandlade tid synnerligt rik på inre och yttre tilldragelser, ljusa och mörka, glada och sorgliga, men framför allt vittaande om en rörlighet och rastlöshet som få andra perioder af vår historia förete. Det är under dettadecennium nemligen som 1720 års författning ur si utvecklar det oligarkiska element, fvarme hon länge gått bafvande, då sekreta utskottet blir allenastyrande, då den gamle Arvid Horns välde etörtas och Hattarne med Gyllenborgarne och Höpken komma till styret, då partisplittringen grundlägges, då korruptionen och med den det nesliga beroendet af främmande makter intränger som ett gift i styrelsen och representationen, och då det skymfliga och eländiga finska kriget blir det naturliga resultatet af en statskonst som sätter personers och partiers intresse i det första rummet och fäderneslandets först i det andra. Men detär också samma tid som såg de nitiska, om också ej alltid upplysta och visa bemödandena för höjandet af vår industri och vår handel, som såg fullbordandet af det stora lagarbetet, som hade att uppvisa statsoch embetsmannatalenter sådana som en Arvid Horn, Sven Lagerberg, Gustaf Cronhjelm m. fl., då under partijäsningen på ytan en allmän anda började röra sig hos nationen, då hon med ett ord uppvaknade till ett politiskt lif. Författaren har i denna, som i den föregående delen, öst ur de rika källor som de främmande sändebudens, en Castejas, en Finchs brefvexling med sina resp. hof lemna och har derur hemtat många nya drag till belygning af tidens händelser och personer. Ty värr, voro också dessa herrar alltför mycket hemmastadda bakom kulisserna på vår politiska skådebana för att ej derifrån ha de mest detaljerade och tillförhtliga underrättelser att lemna. Striden emellan Horn och det franska partiet samt den vacklande och miserabla ställning som hofvet intog till begge, genom sin personliga förkärlek för Hattarne å ena sidan och sin avoghet mot Frankrike å den andra är, förnämligast efter dessa källor, af hr Malmström särdeles väl tecknad. Arvid Horns utländska politik utgör naturligtvis en framstående del af be. rättelsen. Författaren visar att denna politik ingalunda var en fredspolitik quand meme, och att han, om den politiska stäilningen varit gynsammare och framför allt Frankrikes löften mera ett lita på, skulle verksamt uppträdt för att stäfja Rysslands försök att ingripa i Polens öde. Kan4, säger han i det af kanslikollegium uppsatta yttrandet angående de franska alliansförslagen, Ryssland qväfva den polska nationen3 frihet och mod och der efter behag insätta konung, så tilltager ju dess begärelse och dristighet att en gång samma anslag mot oss utföra... Om BSverges tillstånd det tilläte, borde det visserligen sjelfmant göra gemensam sak med Polen och använda sina yttersta krafter för att i tid afvända det som detta rike omsider oundgängligen förestår. — — Om Sverge skuile stanna i det beslut att hvarken ingå i detta eller dylika defensiva förbund mot Ryssland innan alla inkast vore urvägenröjda, så synes som innandess både krig och fred hunne afgöras, utan att någon utvärtes makt oss mera efterfråga skulle, än mindre taga del i vår uppkorsst eller undergång.? På eamma sätt förhöll sig Hora i sin danska politik. Christian. VI, som insåg faran af Rysslands grannskap och önskade en närmare förtrolighet emellan de skandinaviska länderna för att hålla det stången, sökte förbund med Sverge. Horn förordade det. 7?Sverge?, säger han, behöfver onekligen goda allianser, men af alla vore den med Danmark nyttigast.? I allmänhet framträder Horns statsmannabild allt ljusare ur det ovissa dunkel, hvari partiskildringarne länge höljt honom. Förf. fritager honom visserligen ej från en hög grad af herrsklystnad och en ej obetydlig andel i den skadliga utveckling 1720 års regeringsform erhöll, men han gör fall rättvisa åt hans fosterländska sinne, gjelfständiga karakter, utmärkta statsmannaegenskaper samt renhet från tidens allmänna krältsår , korruptionen. Denna korruption var sådan och bedrefs så öppet, att vid 1738 års riksdag två af borgareståndets mest framstående ledamöter, två företegsamma? köpmän, Thomas Plomgren och Gustaf Kierman, togo ståndet på ordentlig entreprenad af franska ambassadören, i det de öfverenskommo med honom att mot en viss summa hålla honom mejoriteten tillhanda. Bondeståndets talman, den namnkunnige Olof Håkansson, föregick sina ståndsbröder med godt exempel, men — tog penningar af båda partierna. Förf. erinrar dock, att man skulle mycket misstaga sig, om man trodde att det endast var genom dylika medel som Hattpartiet vid denna riksdag segrade och kriget mot Ryssland förbereddes. Han visar att en djupare liggande moralisk orsak här äfven samverkade, nemligen nationalhatet till Ryssland. Det behöfdes blott att styrelsen misstänktes för ryska benägenheter — och Hattaroe förstodo att göra det trodt att hon hade sådana — för att hon skulle ha hela folkopinionen emot sig. Blotta misstanken om ett närmare förhållande till Ryssland visade sig städse förstörande för en svensk stetsmans aneeende, säger vår författare, och han har bäri onekligen träffat en hittills nog mycket förbisedd punkt vid bedömandet af de bändelser, som medförde Horns fall och Gyllenborgs uppstigande till makten. Det olvekliga kriget och skildringen der