dets adel, som riksdagen föranledt infiunt sig i Blois. Hertigen af Guise hade icke ännu anländ då konungen visade sig, hvilket syntes väc. ka en allmän förundran. Det dröjde dock icke många minuter, förrän man hörde hvi skas vid de stora dubbeldörrarne: Herti. gen kommer. Han har stannat i korridoren för att tala med Brissac. 1 detsamma slogos dörrarne upp och hertigen gjorde sitt inträde i salen, åtföljd af en talrik och lygande svit. Han närmade sig den upphöjda plats, der konungen satt. Bredvid hertigen, stödd på hans vensira arm, syntes Marias af Clairvaut älskliga ge. stalt, klädd med all den glans, som tillkom hennes rang och tidens bruk fordrade. På hertigens högra sida följde honom den unge grefven af Logeres, som, fastän något blekare och tannare, än då han förra gången uppträdt vid hofvet, dock framgick med säkra steg och högburet hufvud samt med det lugn, som ett godt samvete förlänar, betraktade all den ej förr sedda glans, som omgaf honom. Maria at Clairvaut hade slagit ned sina ögon och syntes, fastän mera van vid hofvet, känna sig till en viss grad förlägen, i medvetandet att de många sällsamma öden, hon fått genomgå, skulle göra henne till ett föremål för den allmänna uppmärksamheten. Stannande framför konungen sade hertigen med en djap bugning: Jag anhåller att få föreställa ers majestät min kära systerdotter och myndling, fröken af Clairvaut, och utbeder mig derjemte ers majestäts nådiga bevågenbet för min gode vän? — på dessa ord lades en särskild tonvigt — grefven af Logeres, hvilken jag med ers majestäts bifall och den unga damens eget samtycke, ämnar till hennes man. Om det vore mig möjligt att gifva honom en ännu högre belöning, så skulle jag anse mig förbunden dertill, emedan det är honom, hans mod, rådighet och