Aftonbladet – 23 november 1863, sida 3

som är i besittning af ett sådant vetande joch en sådan makt skall i ordets sanna be märkelse vara verldens herre. DÅ rummet ej längre finnes till för honom, skall han öfverskrida sin planets gränsor. En enda makt skall verkligen styra världen: denna makt skall vara vetenskapen, skall vara tanken. Gud skall då blifva fulländad, om man uppfattar ordet Gud såsom sysonymt med den totala tillvaron. I decna mening skall Gud mera blifva än han är: han är in feri, han är i vardsnde. Men at stanna här skulle vara en mycket ofullständig teologi. Gud är mer än den sommanisgda tillvarön — han är på samma gåvg ret ebsoluta. Han är den tipgenas ordning der mafematiken, metafysike: och Iogik;n äro sanna; han är idealet, det godes, dei skönas och det sannas lefvande princip. På detta sätt betraktad är Gud någonting helt och hållet oeh utan inskränkning; han är evig och oföränderlig, utan framåtskridande eller vardande. Derna andens triumf, detta sanna Guds rike, detta återvändande till ur-idealet, synes mig vara verldens yttersta slut. Såvidt vi känna, är det menskligheten som är det förnämsta verktyget för detta heliga arbete. Det ringaste djur, den lägsta zoofyt, är på sitt sätt redan en början till naturens kännedom i och genom henve sjelf, ett dunkelt återvändande till enheten; men menskligheten är, genom den förmåga hon eger att kapitalisera upptäckterna, genom det privilegium hvarje generation har att taga vid der den föregående slutat för att ytterligare gå framåt, beständ till ett högre öde. Upprättanget af eodens herradöme är det verk menskligheten särskildt tått sig förelagdt. Och skulle det också ej vara hon som hinner målet, skall bon dock alltid intaga ett framstående rum i den serie af bemödanden, som gjorts för att uppnå det. Då är det vi, idns män, som skola herrska. Vil skola visserligen sedan milliarder af år vara stoft och aska, de få moleculer som utgöra vårt väsendes materia skola ha skilt sig åt och undergått otaliga förvandlingar; men vi skola uppstå på nytt i den verld som vi bidragit att dan... Vårt verk skall segra.l Det skall då visa sig att eamvetet haft rätt; tron, som tror i trots af allt sken, skall komma till heders; man ekall erkänna att hennes aningar vsrit riktiga; religionen skall befinnas sann. Dygden skall då erbålla sin förklaring. Man skall fatta ändamålet och meningen med denna underbara instinkt, som. dref menniskan utan någon tanke på egen fördel, utan hopp om belöning (den sanna dygdens utmärkande kännetecken) till försakelse till sjelfuppoffriog. Tron på en gudomlig fader skall vinna bekräftelse. Vår lilla upptöckt, värt bemödande alt upprätla det sannas och godasherra: välde skall blifva cen grundsten som an språkslöst gömmer sig bland grundvalarne till det eviga templet. Vi skola icke desto mindre ha bidragit till det gudomliga verket. Vårt lif skall hafva utgjort en del af det oändligs lifvet; vi skola der för all evighet ba vör bestämda plats oss anvisad. Jag mottog häromdagen en anonym skrifve!se, hvari den okände författaren yttrar bland annat: Gud är immanent ej blott i hela universum, utan äfven i hvarenda af de varelser af hvilka den utgöres. Dock är han ej lika skönjbar: ho8 alla. Han skönjes mera hos växten än hos stenen, hos djuret än hos växten, hos menniskan än hos djuret, hos den intelligenta menniskan än hos den inskränkta, hos snillet än hos den intelligenta menniskan, hos: Sokrates än hos enillet, hos: Buddha än hos Sokrates, hos Kristus än hos Buddha.4 I dessa ord ligger hela vår teologis grundsanning. Om det är detia Hegel velat säga, välan, varom då Hegelianer! — Det är mig visserligen ej obekant att den txperimentala filosofiens åsigter om sjelfmedvetandet ej synes rätt väl harmoniera med detta högre åskådningssätt. Sjelfmedvetandet är för oss ett resultans; men detta försvinner med den organism hvarur det framgår; verkan försvinner med orsaken; då hjervan går sin förvandling till mötes, måste sjelfmedvetandet således försvinna Men själen, personligheten, böra uppfattas såsom någonting annat än sjelfmedvetandet. Sjelfmedvetandet står i ett nära samband med rummet, ej dock som skulle det hafva sitt säte i någon viss punkt, utan emedan det rör gig inom bestämda gränser. Själen, ! personligheten deremot finnes ingenstädes, ! emedan menniskan ofta bandlar mera vörksamt på tusen mils afstård än på den ort der hon vistss. Själen är der hon verkar, der j hon älskar. Då Gud är idealet. föremålet ! för all kärlek, är Gud således väsendtligen i själarves hem. Menniskans pl.ts i Gud, den absoluta rättvisans tanke om henne, den rang hon intager i den enda sanna; verlden, kortligen hennes andel i det all! männa medvetandet, se der hennes verkliga ? väsende. Detta moraliska väsende hos hvar och en af oss är till den grad vårt innersta jag, att de stora männen deråt offra sitt le! kamliga lif och om det behöfves lida dö-! den för sitt sanna lif, som är deras roll i! menskligheten. f Ur denna synpunkt sedt, hvem är väl ill den stund som nu är mera lefvande änj Jesus? Existerar Jesus ej tusen gånger; mera, är han ej tusen förger mera älskad ! nu än i det ögonbliekhan lefde? Det är ; här ej det ringaste fråga om rykte och ära, ; hvilka, utom det att de äro fåfänglighet och ; flärd, ofta äro en skriande orättvisa. Flera i af de menniskor som innehafva det första! rummet inom menskligheten äro och skola förblifva okända. De lefva för Gud, så-! som det heter hos författaren till afhandlinfen De rationis imperio, en ypperlig of andling, skrifven al en Jeau landsmen och! samtida. De största helgonen äro de okända ! helgonen, och Gud förvarar hemligheten ef n de högsta dygder som prydt ett moraliskt f väsende. En skara af menniskor, fullkom-17 ligt okända af den stora mängden, utöfva il0 sjelfva verket ett större inflytande i verlden! än de menniskor som af ryktet mest utbair sunas. Det är i Gud som menniskan är! odödlig. Då kategorierna tid och rum i det )P absoluta äro utplånade, lefver ej mindre det ? som varit än det som skall blitva i det abVV mm m— rt ft ren ENN DORO ? S tr Å — br —