Aftonbladet – 23 november 1863, sida 2

minuter. Jag hoppas kunna intala er den tröst hvarefter ni längtar, och om jag icke skulle lyckas deri, så kan dock hvad Jag har att meddela icke göra er någon skada.4 Maria af Clairvaut böjde sitt hufvud till tecken af bifall och drog sig några steg närmare flodstranden, och den unga flickan gick något tillbaka åt motsatt håll för att icke synas vilja lyssna till hvad patern kunde hafva att säga, men hon stannade helt nära, likasom om hon antingen ångrade att hafva fört honom dlt, eller ock började misstänka att något annat än hvad som endast syntes, låg nnder hans besök. Detta bemärktes lyckligtvis af våra begge älskande, ty munken vår ingen annan än grefven af Logåres. De skulle eljest med förtjusning hatva kastat sig i hvarandras armar, nu voro de tvungna att i hvarje åtbörd, i sina, blickar och miner noga taga sig till vara för att icke blottställa sig: för upptäckt. De ömmaste och kärleksfullaste ord strömmade emellertid öfver deras läppar, så att detta möte för någon som på en gång kunnat se och höra dem, skulle hatva förefallit högst sällsamt att icke säga komiskt. Den unge ädlingen gaf sig dock icke mycken tid för känsloutbrott utan: öfvergick sålunda till ändamålet med sitt besök: Re dan i natt klockan tolf när allt är tyst i slottet skall jag infiona mig på floden bär neanför med en båt och och hafva allt iberedskap för att bjelpa er Komma öfver valen. Båten är redan förd ett stycke uppför loden ty strömmen är så strid, särdeles här vid stranden, att vi ej kunna med säkerhet anda oghörlunda än genom att komma uppirån. Vid Jaroac äro hästar oss till mötes ör vidare fortkomst landvägen. Nu är enlast frågan om ni tror er kupna komma hit rid denna tid på natten 24 Jag hoppas det, svarade Maria af Clair aut, jag skall åtminstone bjuda upp allt ör att lyckas deri. Gifve Gud att vi lyckigen kunde uppnå den hamn dit vi längta ch icke vidare röva nåron sådan motgävg