Aftonbladet – 21 november 1863, sida 2

endast ökade hennes missnöje och hon sade med återvunnen fattning: Jag har genom mina tjenare låtit underrätta er min herre, att jag icke mår väl och har behot af lugn och ro. : Förlåt mig dyraste fröken, afbröt Gaspard af Montsoreau, Beom tu i hast glömde sin förtret och talade i en öm och undergifven ton, förlåt mig att jag icke kunnat undertrycka min önskan att, sedan jag så länge nödgats letva skild ifrån er, åter få, om också blott för ett ögonblick, se den, som jag värderar, älskar och tillber högre än allt i verlden.4 Dessa ord föreföllo Maria of Clairvaut, i den sinnesstämning hvaruti hon betann sig, såsom den svåraste förolämpning. Hon tästade stadigt och strängt på honom ett par ögon, som icke längre skymdes af tårar, utan flammade af harm, och sade: CLåt mig aldrig mera höra sådana ord af er, herr markis af Montsoreau. Ert uppförande är lika grymt som föga ridderligt. Tänk aldrig på mig annorlunda än såsom er aflidne broders enka, ty såsom sådan anser jag mig sjelf för hela återstoden af mitt lif. Och nu, bindra mig icke längre i min väg! Försagd och nedslagen, vek Gaspard af Montsoreau åt sidan, och hon skyndade upp till slottet, derifrån hon snart med tillfredsställelse hörde att han åter red bort. Så nart hon förvissat sig bärom, vände hon åter till trädgården; ty bon fann sig bättre naturens sköte, än omgifven af föremål som påminte om mensklig verksamhet. Hon olickade öfver till vattnet uti den förbiflyande strömmen, under det att hon sakta vandrade utmed den vall, som omgaf trädvården vid stranden; och utan att egentlipen kunna sägas höruti finna någon tröst, sar det dock liksom om de efter hvaranIra följande, småningom sig aflägsnande bölorna, dragit hennes sorgliga tankar bort ned sig. Hon kände sig, utan att veta wvarföre, mindre betryckt än förut; och om