Aftonbladet – 20 november 1863, sida 2

amhet, som kunnat vinna förtroende, eller; tminstone minska misstroendet, underteckna rundlagen för Danmark och Slesvig, begär an betänketid, konfererar med reaktionens örnämstd koryfer om möjligheten att beräda en annan bana och ger först efter för ödvändigheten, då han erfar, att deputerae från samtliga kommunalstyrelser i riket skola ölja Köpenhamns kommunalstyrelses exemel, komma till hufvudstaden, för att forra grundlagens undertecknande. Det är ätt att inse, huru pass stora förhoppningar nan under sådana omständigheter kan hysa m den kraft, det mod och den ihärdighet len nye konungen skall kunna utveckla vid örsvaret af denna utifrån hotade och anastade författning; man kan alltid befara tt någon gång under det kungliga inseglet itta ett Snödd och tvungen. Det är ganska betecknande att den mycet spridda och populära tidningen Folkets Avis, som förr i politiskt hänseende alltid varit nycket tam och ministeriel yttrar sig om len nye konungen på följande sätt: Prins Christian, sora nu kallas att bestiga Danmarks urgamla tron, har hittills -— det jenar till ingenting att neka det — hos en tor del af det danska folket mött, om icke ovilja, dock misstroende, han har hos den aflidne sett, huruledes man kan vinna olkets hjertan och ödet gifver honom här ett tillfälle, som det blott sänder siva utkoade, att med ett pennstreck visa sig såsom len aflidnes värdige arfvinge och inträda i nans nummer ej blott i konungaserien, utan ifven i danska folkets hjertan och i histoiens årsböcker. Så framt prinsen, efter att vå lagenligt sätt hafva bestigit tronen stadästar den ännu icke undertecknade författningen, skell derigenom all misstanka, allt oekymmer och vi kunna tillfoga allt ondskefullt tal komma att förstummas.4 I en not anmärker bladet, att det kallar ronföljaren 4Prins Christian, tills det är xunnigt, att han aflagt ed på grundlagen. Fedrelandet för i måndags innehåller iafseende på utsigterna följande artikel: Vi känna för litet till den nye konungen ör att kunna fästa, vare sig någon säker förhoppning eller någon bestämd fruktan vid hans tronbestigning; och vi tro att det örhåller sig med de tlesta som med 0ss. Just derföre äro vi H. M:t skyldige att öppe säga, att mycket tvifvel råder derom, uruvida hans personliga politiska åsigter stå i öfverensstämmelse ned dem, som folkets upplysta och sjelftänkande flertal hyl ar, och att man finner detta tvifvel stärkt senom kerakteren af den omgifaing han hitills föredragit. Ar nu tviflet oriktigt eller sänner H. Met sig i alla händelser stark nog utt undanskjuta sin egen åsigt för de råd, som gifvas honom af män, till hvilka natiosen hyser förtroende, så är det i hög grad juskligt att det genast eller mycket snart sker någonting, som kan öfvertyga allmän heten härom. Härtill finnas tillfällen såväl senom det i fredags af riksrådet sntagna örslaget till grundlag för kovungarikets och Slesvigs gemensamma angelägenheter, som genom det — efter hvad man antager — afelutade försvarsförbundet med SvergeNorge, Man ken visserligen icke vänta eller beoära, att konungen skall stadfästa en ny orundlag i samma ögonblick som han uppstiger på tronen; men då han, såsom länge utsedd tronföljare och ledamot ef geheime statsrådet, nödvändigt måste känna det antagna förslaget lika väl som någon af dem, hvilka antagit det, så tyckes icke något rimigt skäl kunna finnas för att längre än till morgon eller öfvermorgon uppskjuta den formella sanktionen å en akt, hvilken må ste anses såsom hans företrädares politiska testamente och som skulle ha blifvit promulgerad med hans namnteckning om blott några få lifsdegar till blifvit bonom förunnade. Om konung Kristian IX vill i lugn och ordning begynna sin regering, så tillräda vi på det enträgnaste att H. M:t icke dröjer en enda dag lävgre än som är oundsängligen nödvändigt med att fatta och verk ställa detta beslut; ty konungen kan icke örtänka det danska folket att det är ömtåligt om sin nationella sjelfständighet och len trygghet för densamma, som det nu tror sig hafva ernätt efter många års orolig väntan. De rop, som omedeibart efter hyllningsropen enstämmigt Jjudo på slottsplatsen: Lefve Fredrik d-n sjundes minne! Lefve Danmark till Eidern! Lefve grundlagsförslaget! Lefve grundlagen!? bafva bragt till konunsevs egna öron den oro, som herrskar i sinnena. Sammalunda fruktar nationen att genom sin högtälskade monarks alltför tidiga bortsång tillika gå miste om det betryggande i aran, hvärtill hans och konung Carl XV:s vänskap, icke mindre äm folkens inbördes stämning, hade öppnat utsigt, och för hvilet regentombytet icke har någon ersätt ning alls att erbjuda den. Till att undansödja denna fruktan och vinna det förtronde, som erfordras för ett lyckligt regenente, kan konuog Kristian mycket bidrapa, om han kan lyckas att snart bringa det vordiska försvarsförbundet i fullbordan. Viserligen ser mani ministörens qvarstannande ;n provisorisk garanti såväl lör det ena som ör det andra; men detta kan icke utöfva ågon riktigt lugnande och förhoppningsinifvande verkan, emedan man betviflar dess araktighet.? I allmänhet torde icke särdeles mycen uppmärksamhet egnas åt statsutskottets ramställningar rörande stadgandena i riksväldskontorets reglemente, helst der fråga cke är om införandet af några nya bestämnelser. Det händer emellertid understun: om, att äfven de paragrafer, som utskotet ansett böra lemnas oförändrade, beröra . .. no -. 4 11. T 1