började, just som abbea red der förbi, att på en flöjt, som han upptagit ur fickan, blåsa en klagande italiensk melodi, full af behag och känsla. Denna melodi var icke ny för abben, som hade hört den många gånger förut i sin ungdom, då han för sina studier vistades i det främmande landet, och ännu icke blifvit af passionernas ström inkastad i de vilda hvirfbar, som nu rastlöst drefvo honom fram på hans mörka och farliga bana. Han höll in sin häst för attiyssna till musiken, och trodde gig vid en hastig blick på gossen äfven igenkävpna denne. Haus ögon, anletsdrag och hela gestalt tycktes erinra abben om någon längesedan gedd bild, likasom flöjtens toner återkallade i hans mione förflutna tider och ett land som varit honom kärt. Vid en nogare granskniog af gossens pereon, blef det honom allt tydli gare, att han sett denne förut och alt gossen, oaktadt nu klädd i en enkel grå drägt, var densamme sor i egenskap af page åtföljt Carl af Montsoreau vid dennes anfall på de svarte ryttarne vid La Fert och sedermera vid flera tillfällen bemärks i Paris, under det att abben der spejade på den unge ädlingen. Denna föreställning dref abben att styra sin häst upp fill gossen, då han genast fann att han ej misstagit sig. Efter ett kort samtal med Ignati, uppmanade abbno honom att följa efter till ett slott, som låg ej långt derifrån och dit abben ämnade begilva sig. Gossen lofvade komma och abben red vi dare, hvarefter Ignati stoppade flöjten i sin ficka, och bepaf sig på väg samt befann sig snart vid porten till det ar abben utvisade slottet. Han blef inlåten af en tjenare utan livr och fann abben, sittande med frukt och via framför sig på elt bord. Under det samtal, som bärefier följde, vidrörde abbån ej med ett enda ord den omständighet, hvaröfver Ignati väntade sig att blitva noga utfrågad, nemligen den unge grefven af Logeres död.