Aftonbladet – 18 november 1863, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. En modig yngling. Från Braunschweig berättas: Vid en nyligen utbruten eldsvåda hade den 14-årige Wilhelm Glindemann, son af en murare härstädes, tillsammans med flera af sina skolkamrater skyndat till brandstället och stod framför ett hus, hvars takstol redan nedbrunnit, då gossen i öfra våningen, som var klart upplyst af eldskenet, fick se stående vid fönstret ett litet barn, som, utan att ana det farliga i sitt läge, under lek knackade på rutan, under det de öfriga inbyggarne redan i största .hast hade lemnat huset. Gossen ville genast störta in i huset, men återhölls med våld af sprutmanskapet, som föreställde honom, att detta försök skulle hafva en säker död till följd. Af alla goda råd fästade sig vår unge hjelte endast vid det, att den, som vill gå in i ett brinnande hus, måste förut genomdränka sina kläder. Efter mycket tal fram och tillbaka hade han plötsligt försvunnit. Under det de närvarande trodde, att han uppgifvit sin plan, hade gossen skyndat till en i närheten befintlig vattengraf, kastat sig i vattnet och derpå smugit sig in i det brinnande huset. Den redan brinnande trappan gungade under hans fötter, men det oaktadt skyndade han modigt upp i öfra våningen och sparkade in dörren. Rummet var fullt af rök, och elden hade redan antändt den i ett hörn stående sängen; barnet lefde dock. samt sprang emot honom och fattade honom om halsen. Belastad med denna börda, anträdde han den farliga återvägen. Lyckligt passerade han trappan, som var nära att sammanstörta, men rök och eld hindrade honom att finna utgången: äfven porten till huset brann redan. lutligen märkte han en genom vattenstrålens kraft frambragt öppning i muren. och genom denna lyckades han rädda sig och barnet. Man hade emellertid blifvit underrättad om hans vågstycke, och han helsades, då han kom ut i det fria, med allmänt bifall, hvilket han dock hastigt undandrog sig. Då man sedermera frå ade honom, hvarför han efter sin hjeltemo-; iga handling så hastigt hade aflägsnat sig, svarade han, att han befarat att blifva straffad derför att han utan rödt band (räddningsföreningens kännetecken) hade begifvit sig in i huset. — Bet liberala presterskapet i Neapel. En korrespondent ifrån Neapel till Pariser-tidningen Courrier du Dimanche skrifver: Jag vill i dag omtala för erett gudomligt neapolitanskt fenomen: det liberala presterskapet. ar hörde nyligen pater Gabriel di Viareggioil vålla liktalet öfver Pietro Sterbini, den gamle omerske patrioten från 1848 och 1849, som dött Neapel efter en tre dagars sjukdom. Ingening har. förvånat mig mera än denne munks al. Jag väntade mig icke annat än en preditan med någon patriotisk skiftning full med reervationer af det slag, som man är van att få Jörå från predikstolarne. — Kom med ti:l Stervinis begrafning, hade man sagt mig, ni skall å höra pater Gabriel di Viareggio, han hör till ;resterskapets semancipations-association.F — jag gick, men sade. under vägen för mig sjelf: Jag känner allt detta; någon slags Lacordaire F tredje ordningen.4 Vi togo plats i skeppet af Gåsu nuovo, en af le fem interdikterade kyrkorna. Liktåget annde snart. Huru skönt dock att dö i Neapel! Likvagnen, som bär kistan är ett lysande gala: skipage, med speglar och förgyllningar. Kistan ir inhöljd i en praktfull gyllne låda. Korset; om bäres framför, är utstyrdt med blått tyg. Katafalkens dynor äro af röd sammet med guld. roderier. Sterbinis jordiska qvarlefvor lades på katafalken; man sjöng psalmer i fem minuters id; derpå vände man sig mot predikstolen. Pajer Gabriel, en man med svart hår, med ett snöre I gördeln omkring sin mörka ylledrägt, höll i sin hand ett häfte, hopsydt med en tråd, i hvar begge ändar hägnde tvenne små svarta ollon