Aftonbladet – 18 november 1863, sida 3

Han läste. Icke ett enda rkorstecken. Icke ett enda ord latin. Den kyrkliga formen försummades Rå det djerfvaste, Jag föll ifrån förvåning i förvåning. Detta liktal skulle ha kunnat hållas i jakobinernas klubb. Man talade der om jesuiterna, om påfven, som i en krets af fritänkare, Pietro Sterbini var uppfostrad i jesuiternas skola, men han bibehöll der sin rena själ, och nare skickade dessa arglistiga honom bort, fruktande att han skulle utöfva inflytande på de öfriga fåren i hjorden. Man berättar att konung Saul, plågad af sina samvetsqval, utropade: Huru mänga af Herrans prester har jag icke dödat! Ack också ni, romerska påfve, under edra gyllne tak, också er hör jag frammumla namnen på edra offer, ibland hvilkas antal var Sterbini, hvars lik ligger der. Jag hör er ropa till Herren: Ack, huru många frihetens och rättvisans vänner har jag icke offrat! Af hvilka samvetsqval måtte icke eder själ vara plågad. Ack, jag känner ett behof att, på samma gång jag säger: Frid öfver Sterbini, der han hvilar! utropa: Frid, hvila och frid, genom en helig omvändelse, öfver Pius IX:s själ! Hvad säger ni derom? Är det icke en mycket besynnerlig sak att få höra en dylik predikan uti kyrkan Gå6su nuovo, ifrån munnen på en franciskaner-munk ? — Uti staden Kjöge på Seland observerades den 8 dennes kl. 3, till 10 en meteor, som framströk på den norra horizonten, från vester till öster. Den var af en knuten hands storlek och hade en svans af 6 till 8 fots längd, liknande svansen af en komet. Meteoren framskred majestätiskt på himlahvalfvet och kastade hela tiden gnistor ifrån sig samt försvann slutligen i öster. Den var synlig 3 till 4 minuter. — En spökande ko. I en norsk tidning läses: En man från gården Ellingbö skulle en gång på sommaren begifva sig till en fäbod, der hans hustru och barn låg0 med boskapen. Då kreaturen kommo från betet, hade mannen anländt, och hans hustru började då att räkna boskapen, hvarvid befanns att den bästa kon var borta. Mannen är trött och skymningen nära; detta oaktadt beger han sig af till betesmarken. Knifven vid sidan och en stör i handen äro hans enda vapen. Han vadar genom myrar och fjellbäckar och står slutligen, då solen kastar sina. röda strålar öfver fjelltopparne, RH en bergspets, hvarifrån han ser sig omkring. Här stirra hans ögon, tills tårarne rinna nedåt kinderna i den kalla fjellvinden. Slutligen ser han djuret. Snart står han vid sin kos sida, men finne; henne sönderrifven och — död: Djurets sår visa honom tydligt att det är björnens handtag han ser för sina ögon. Mannen börjar flå kon; men då han flått den ena sidan är det mörkt omkring honom som i en graf Att gå tillbaka till fäboden i ett sådant mörker och öfver vild fjellmark är nästan omöjligt. Men mannen är icke rådvill. Han upplyfter den lösflådda halfva huden, lägger sig tätt intill den döda kons sida och sveper huden öfver sig, lugnt afvaktande nattens äfventyr. Han förmår icke hålla sig vaken, ty han är för trött. I sömnen hör han ett häftigt brakande i skogen. Han ligger dock stilla, tills han känner björnens andedrägt; då rusar han PR och ropar: F-n skall ta dig, björn, om du kommer på min åtel.4 Ett dylikt språk af en ko på en sådan tid är något oväntadt för björnen, som derför plötsligt gör helt om och beger sig i väg fortare än han kommit. Det faller af sig sjelf att mannen stod med sin knit i handen. EPA RNDNDEEQ YT DD I Yt CD