mitt bröst eller anlägga Lothringena färger, och med a!la mina vasaller avtingen sluta mig till hertigen af Mayenone eller ock omedelbart uppsöka hans töghet af Guise, underdånigt och ödmjukt anropa honom om tillgift för det förflutna och svära honom tro och lydnad. Villequier betraktade den unge markisen med ett uttryck, som ingalunda kunde kalJas vänskapsfullt, och gjorde sig beredd att svara; men innan han bann taga ordet, fortfor markisen, som tycktes vilja draga fördel af det intryck han uppenberligen lyckats göra på sin listige motståndyre: Nej. berraf Villequier, låt mig först framställa mitt förslag till uppgörelse. Det är visserligen sanut, att det icke anstår en urdersåte att underhandla med sin konung; men med er har jag friare händer och skulle möjligen kunna ötvertyga er om nödvöndigheten att hos konungen uppri t uch ifrigt arbeta på uppfyllandet af mic oskningar. Ni bör således kunna förskatra mig hbans majestäts skriftliga försäkran ett jag före nästa iastundande jul erhåller Maria al Clairvant till äkta, öfverlemnande till parlamentet att bestämma den ekadeersättning son tillkommer mig, ifall detta löfte skulle brytas, hvaremot jag förbinder mig att till er tbetala etthundratusen kronor. En sådan kriftlig öfverenskommelse upprättas i vitt ens närvaro och med alla lagliga former Ivarom icke så har jag sagt er den utväg som jeg ämnar tilleripa. wTro mig, herr af MontsoreauX, sade Ville: Iquier; Som ni kände huru stort och trängande vårt penningbehof är, så skulle ni lätt inse, att både kopungen och jvg äro ; vida anpelägnare än ni att afsluta denna affär, äfven med fara att blottstälia oss för ,.ledsamma följder. I! Han gjorde här ett uppehåll, vid erinran om den besynnerliga förbindelse som abben af Boisguerin aflockat honom, och väntade att Gaspard af Montsoreau skulle finna den afgifna förklaringen tillfyllestgörande; men