Aftonbladet – 16 november 1863, sida 2

PVE 65 MM EJ UV SOM, OMM, NV Bb nade att i det afseendet ingifva några goda förhoppningar. Napoleons yttrande om nödvändigheten för enskilda makter att göra en och annan uppoffring för det allmänna bästa kan omöjligen klinga behagligt för Österrike, som påtagligen kommer att lemna den drygaste tributen till offret. I Italien deremot har det framkallat de lifligaste applåder och man ser der redan i andanom ÖöÖsterrikarne bryta upp från Venetien och fransmännen från Rom. De engelska bladen ge sig i allmänhet en min som om de i den franske monarkens program ej kunde se annat än de mest fredliga funderingar. Ett undantag häruti är Times, hvilke, med den honom egna oefterhärmliga smidighet, efter att ena dagen hafva förklarat talet ha en vacker fredsfärg — ett omdöme, hvars giltighet han likväl sjelf i slutordet upphäfver, der han yttrar att kejsaren säkert vill bibehålla freden, eå framt blott hans egen ställaing och mnpationens sympatier medgifva dettat — dagen derpå 1 en annan artikel klart ådagalägger, ait det för fredens bibehållande uppställda vilkor, remligen en konsress, är någonting alldeles overkställbart. Vi meddela här ett utdrag ur berörde artikel: Kvjsaren ser i sammankallandet al en eusopeisk kongress ett medel ati slippa välja emeilen tysinad och krig. Ry sland lärer ihefva yttrat, att konferenser, på hvilka skulle dissuteras äfven andra frögor, som nu agitera Europa, icke skulle vara oförenliga med dess värdighet. Kejsaren toger fasta på denna förklaring, och tolkar den så som om den betydde, att Ryssland är benäget att underkasta hela frågan om sina förhållanden till Polen — seåscm t. ex. huruvida nämnde land skell fortfarande utgöra en del af kejsarriket eller icke — en kongress afgöraude, dock med vilkor, ait alla de andra H orna, som uppröra Europa, mätte un astas summa kompromiss. Vi kunna i omöjligt ense detta annorlunda än såsom en I koostlad tydning af den ganska sväfvande förklaring, som kejsaren citerat. Man känner från annat håll, att Ryssiand bestämdt vägrat att underkasta polska frågan de fem makternas bedömande eamt att det enda det iörklarat sig värdigt att göra var att rörande Polen sfhandla med de båda andra makter, som äro dess medbrottsliga i det stora delningsbrottet. Dessa kategoriska förklaringar från Rysslands sida tyckas fråntaga den förklaring, på hvilken franska kejsaren tagit fasta, den höga betydelse, som denne monark vill dervid fästa. Det är lätt för fransmännens kejsare att utbreda sig öfver fördelarne af en kongress och att skildra dess sammankallande såsom början till ett slags politiskt tusenårigt rike Vi önska lika mycket som han att se ett tidehvarft af ordning och fred taga sin början. Det är godt och väl att taga till protokolle: hvad som är oåterkalleligt tulibordadt. Det vore visserligen önskligt utt, då 1815 års traktater synas ha förlorat sin bindande kralt, man uppgjorde ett nytt curcpeiskt pactum. Ea kongress, på hvilken egenkärleken och motstånden skulle för svinna blefve visserligen något nytt, isynnerhet om den sammanträder utan förutfattadt system, fri från hvarje uteslutande äretystnad, endest lifvad af tanken att införa jen sakernas ordning, grundad på regenters och folks rätt förstädda intresse. England kan i sin egenskap af stormakt naturligtvis icke vägra att förena sig med de andra stormakterna ifall det behagar dem alla att gå in i öfverläggning om Europas angelägenheter, men vi förutse klart, att stora svårigheter skulle uppstå till och med i den till utseende helt enkla åtgärd att inregistrera hvad som redan är gjordt. Europa kan nemligen känna en viss motsträf. vighet att ge sin sanktion till sådant, som numera ej står att ändra. Frankrkike t. ex. har införlifvat Nizza och Savojen, men det kan ej vänta sig, att England gifver sin ratifikation åt en handliog, som det redan bestämdt ogilat. Ryssland kan förkrossa Polen, men man kan väl ej vänta, att England, Frankrike och Österike inregistrera en sak, hvilken de så mycket sökt förhindra. Vi tro således, att man ej skulle kunna vänta sig mycken harmoni i frågan om fullgörandet af den mission, som för en kongress är den läitaete och minst tvist underkastad. Men hvilken utsigt till fram. ång skulle man väl ha då kongressen skulle företaga utöf vandet af det som kejsaren kallar högsta domsrätten? Skulle väl Ryssland samtycka till sit öfvergifva Polen, Osterrike att dra sig tillbaka trån Venetien, Frankrike från Rom och Savojen, derföre ait majoriteten af de Europeiska staterna skulle anse dem böra göra det? I sädant fall sknlle det ej vidare kunna uppstå något krig; ett nationernas stora råd skulle införas, och menniskoslägtet skulle känna sig lyckligt att regeras af förnuftet och öfvertygelsen, Hvilka äro de grunder, som kunna förmå oss att tro en dylik moralisk revolution redan hafva egt rum, och hvarföre skulle vi änka oss en samling af stater, af hvilka hvar och en för sig obestridligen ledes af egoism, äregirighet och roflystnad kunna istadkomma beslut, helt och hållet fria från illa dessa korrumperande ieflytelser och enlast grundade på rent förnutt och sträng ttvisa? Vi kunna tänka oss, att dylika ömmerier hysas ef poeter elier enstöringar, de kunna ej på allvar hylas af en tsicklig, kraftfull och ärelysten monark, som eder cn nations öden, den mest krigiska i rerlden, och som stående i spetsen för ;00,000 man ifrar emot öfverdrifna krigsosthader. Efter att halva föreslagit en kongress eåom det enda medel att slippa välja emelan tystnad och krig, säger kejsaren os3, att tvenne vägar stå oss öppna, den ena Ielande genom försonlighet och fred till framtskriduode; den endra förr eller sednare Il krig genom härdnackenheten att vilja pprätthålla ett förflutet, som sammanstörart. Såframt ej alltså den af honom före iagna kongressen sammanträder, och såframt ess öfverläggningar ej krönas med den amgång han deraf väntar sig, så finnes detin lutligen icke något alternativ annat än krig. IN i hans mening den, att kriget blir oundN ikligt utom på ett enda viikor, och detta oc . — — (JD A FAR LL P2 AM me 4 os Å