Aftonbladet – 13 november 1863, sida 3

honom vid konungens hof, der denne höge herre nu, som pi vet, är allrädande. Gaspard af Montsoresu besvarade Villequiers tilltal endast med en enkel tacksägelse; ty då han märkte att denne, som fullständigt kände de begge brödernas osämja i följd af deras täflan om fröken af Clairvaut, var förvånad öfver den djupa sorg hans bro ders död tycktes hafva förorsakat honom, var han endast så mycket mera angelägen att dölja den egentliga grunden dertill, som mindre var den förlust han gjort, än den brottsliga andel hun haft i dess framkallande. tJog är verkligen ledsen, herr af Montsoreau, fortfor Villequier. fatt finna er så djupt bedröfvad. Ni bör dock icke glömma, att grefven af Logeres stod er i vägen såsom en medtäflare om fröken af Clairvaut, och alt hans bortgång således underlättar edra bemödanden att vinna hennes hand, ja, gör detta snart sogdt till en otvitvelaktig visshet.? Jag ser icke saken med samma Jjusa förhoppningar som ni, herr ef Villequier, sade Gaspard-taokfull. Ni säger, och jag har redan förut hört detsamma, att hertigen af Guise är allrådende hos konungen. När så förhåller sig, har jag föga att hoppas. Tror ni, att hertigen någonsin skall samtycka alt förena sin myndling med mig? Han h. de lofvat henne åt min broder, och lärer evurit vid allt hvad heligt är, att hon aldrig skulle komma att tillhöra mig.4 Hertigen af Guise är icke odödlig, sva rade Villequier med ett hånlöje, och när han icke mera finnes, är jag den som bestämmer öfver bennes hand. Skulle emellertid ingen katastrof inträffa, innan den unga damen uppnår sin myndighetsålder, så har jag i beredskap en liten tillställning, hvarigenom vi nog skola förmå henne att foga sig efter våra önskningar.4 IHvad menar ni? sporde Gaspard af Montsoreau; ni talar om uppskot, hvad skall kunna vinnas dermed?4