Aftonbladet – 13 november 1863, sida 3

de officiella kretsarne i Ryssland. Det böi tilläggas, att de tyska godsherrarne äro full. komliga mästare i konsten att förtrycka, och att träldomen under dem är icke mindre grym, mindre hård derföre att den är lärd systematisk. Ni känner något till dessa förhållanden, herr redaktör! Ni som litet emel. lan ser till Stockholm anlända grupper al estländska bönder, isynnerhet från de svensktalande öarne och kustsocknarne, hvilka flytt undan de tyska baronernas faderliga styrelse. Jag erinrar mig, buru jag en gång jemte er i sjelfva er redaktionsbyrå afhörde åtskilliga sådana estländares klagomål och deras berättelser, som förvånade och harmade er i er egenskep af svensk, men hvilka jag fom ryss fann fullkomligt naturliga och trovärdiga. Ni märkte då äfven, att dessa menniskors tålamod är till ända, huru vi i deras enkla och oförberedda tal tyckte oss höra likasom det aflägsra mull. randet al en annalkande etorm. Ja, denna storm skall utbrista. och må tyskarae då taga sig till vara. Ve dem då, hvilka icke vilja gå med folket utan emot folket. För uvgefär sex eller sju månaders dan, förlidne vår, hade kurländska bönder afsändt en deputation till polackarne i Samogitien med bön att dessa ville sätta sig i spetsen tör dem i ända att förjaga de tyska ba ronerna. Polackarne, som befarade att härigenom gå miste om Vestra Europas ofruktbara välvilja, och derjemte till en del iruktende för sin egen räkning följderna af ett socialt krig — vägrede. Framtiden skoll utvisa, huruvida de härnuti handlade väl eller illa. Jag för min del tror, att de gjorde orätt. Europa, borgerligt ecoistiskt, resonnerande och vanmäktigt, kommer ej att bjelpa, och deras revolution kan ej blifva segrande med annat vilkor än att den utsträcker sig ända till rikets medelpunkt, hvilket ej kan låta sig göra annat än genom en resning från rikets alla bönders sida. Jag får längre fram tillfälle att återkomma till denna fråga. Men hvad östersjöprovinsernas bönder angår, så lörsäkrar jag er, att det är en sak, tom endast är uppskjuten, och detta på ganska kort tid. Vid första påseendet synas dessa bönder sömnaktiga, undergifnu och ännu långsammare än de finska att uppfatta och ast besluta sig. Men det ligger i deras föröfrigt föga civilserade patur ett djup af vild energi och ett inbitet, historiskt hat emot tyskarne. Deras nödtvungna elände och deras dagliga lidanden äro outhärdliga, och en gång väl vaknade utur sin sekellånga dvule genom denna dunkla oro, som nu råder inom rikets alla folx utan undantsg, börja de känna på sig, att hämnodens och den sanna och fullständiga frigörelsens timma sasrt ärinne, Med en sådan sinuesstämning hos folket lärer man ej förmå hålla det stilla, när det stora historiska drema, hvaraf vi nu ej se annat än prologen, inträdt i sin fulia utveckling. Och hvad man än må säga, hvad man än nå göra, så har denna helsosamma storir, som koramer att förändra Nordens heta utseende, redan tagit sin början, och den skall icke lugna sig förr än den gifvit lif åt en ny verld. Bönderna i östersjöprovinserna skola reea sig, icke för att rädda riket, med hvilket de icke ega någon solidaritet, hvarken i inresse eller sympatier, utan firattärervinna sitt land och för att derifrån förjaga dessa tyeka baroner, hvilka utgöra detenda band, m förenar dem med Petersburg. De skola då jemte en liten minoritet af tyskar, ifall det finnas några sådana nog kloka för att sälta sig i spets.n för dem, bilda en rent insk mnationaliiet, och så snart de sålunda konstituerat sig skola de sjelfva bestämma om sitt framtida öde. I mitt nästa bref skoll jag med er tillå. else m. h. yttra mig om Lithauen, Hvita Ryssland, polska Ukruine och Lilla Ryssand. M. Bakunin.