Aftonbladet – 13 november 1863, sida 3

Jorad, kanske sluten i en annans armar. och det blef honom omöjligt att längre dröja vid en sådan föreställning. Och så som ett hotande spöke, hvilket obeveklig återfanns i hvarje den minsta vrå, dit han ristade siova blickar, reste sig minnet a! hans mördade broder. Detta var för mycket att bära. I.n åter upprepade för sig sjelf hvad abbea yttra under deras samtal, om icke till ursäkt och tröst, eå ålminstone till uppmuntran. Har sökte öfvertyga sig, att han icke allt fö mycket borde gräma sig öfver något, som ej längre kunde hjelpas, att bans brodei var fallen i en strid, som på hans egen side endast varit ett nödvärn; att Maria af Clair vaut med rätta tillhörde honom, och a havs broder således obehörigen blandat s i saken; med ett ord, han uppbjöd allt fö att stälsätta sitt hjerta, att göra det så hård som diamant, för att kunna emo stå sam vetets pänyesnipg. Han bemödade sig at rikta all sin själs verksamhet på planer fö framtiden till uppnående af det efterläng tade målet, och afvägde möjligheten at vinna genkärlek af den qvinna, som skulle blifva hans offer. Medan hen sålunda ver försjunken i tan kar, kände han, utan att förut hafva hör några fotsteg eller eljest kunnat bemärka att någon inkommit i rummet, en tung hunc läggas på sin axel, och då han härvid ru sade upp med en känsla af förskräckelse som eljest ej var hans vana, såg ban fram för sig de mörka och dystra, men derjemte glatta och ogenomträngliga dragen af Vil lequier. Hofmannen tryckte vänskapsfullt marki sens hand och gaf sitt ansigte ett inställ samt leende, i det han yttrade: Ni ö sorgsen, herr af Montsoreau, och jag må ste beklaga, att jag utan nödig förberedelse har meddelat er nyheten om er broder: död, då den tyckes hafva gripit er så djupt Jag har erhållit den utaf hertigen af Guise sjelf, då jag för två dagar sedan träffade