Aftonbladet – 12 november 1863, sida 2

Utgången visade att hertigen bedömt saken rätt. Huset var alldeles tomt soch öfvergilvet; och den böfallning, som hertigen lät sända till alla tullar stt ej låta någon komma ut ur staden utan den strängaste undersökning, ledde ej till något annat resultat, än att Pereuse, den förr så stormodiga generalprofossen, blef anhällen, då han helt tyst och anspråkslöst sökte emyga sig bort. De skott hertigen hört under vägen befonnos hafva varit just de, som aflossats mot grefvet af Logeres, så att ingen strid ämu förefallit med trupperna vid Chatelet, åt hvilka således utan svårighet bereddes fritt aftåg. Vid ankomsten till kyrkogården des Innocents, insåg hertigen deremot genast, att truppernas belägenhet var vådligare; ty inneslutne af barrikader befunno sig der den bekante baronen af Biron och Pomponne af Bellievre, hvilkas lif folket fordrade med höga rop... Do kommo begge fram, hertigen till mötes, så snart han visade sig. Hertigen yttrade: Mine herrar, jag ville önska ait den, som börjat denna strid, också kunde låta den upphöra. , Det är icke så Iyckligt, ers höghett, svarade Biron neåslagen. Förbannelse öfver dem, hvilkas råd förledt konungen till dessa åtgärder. Gud är mitt vittne, att jag satt mig deremot så mycket jag förmådde, och att jag endast på uttrycklig befallning fört hit dessa stackars kamrater, som icke få så godt att komma helskinnade bärifrån. eHvad manskapet angår, hyser jag ingen frukten, återtog hertigen. Det blir kin: kigare att draga er ur spelet, mina herrar; iy folket anser eder för upphofsmän tillantallet och lärer ej lätt kunna bibringas en annan öfvertygelse. Emellertid skall jag göra allt hvad jag kan till er räddning: Folket gjorde i början motstånd och ville icke låta öfvertala sig att afstå från sina hämdplåner; men slutligen lyckades hertigen att äfven på denna punkt återställa fred,