Aftonbladet – 7 november 1863, sida 2

att den ifrågavarande artikeln går i en syftning, motsatt hans egen åsigt, och att långt ifrån att önska bringa den nuvarande ministåren på fall han under den årslånga riksdagen understödt densamma i hvarje fråga, med undantag blott af en, der hans opposition endast rörde redaktionen af några 5 i en lag. — Med anledning af de goda tyskarnes bemödande för närvarande att ådagalägga det svenskarne icke på något verksamt sätt deltogo i 1813 och följande årens fälttåg, har man från landsorten tillsändt oss fyra med tyska inskriptioner försedda minnespenningar öfver träffningarne vid Grossbeeren, Dennewitz, Roslau och Leipzig. På framsidan ser man segerns gudinna, omgifven af följande inskription: Gott segnete die vereinigten Heere.4 På frånsidan bära de följande inskrifter: Bei Grossbeeren durch den Kronprinzen von Schweden d. 22—23 Aug. 1813. Bei Dennewitz d. 6 Sept. 1813.4 Bei Roslau durch Sandels d. 29 Sept. 1813.4 zBei Leipzig in der Völker-Slacht d. 16 —19 Okt. 1813. Det är icke antagligt, att svenska regeringen låtit slå medaljer med tyska inskriptioner, och det är således att förmoda, att de här ifrågavarande äro af tyskt ursprun och följaktligen bevisa, att man på den tid, d: de präglades, äfven i Tyskland hade en anvan tanka om evenskarnes delaktighet, i t. ex. slaget vid Grossbeeren, än nutidens tyskar finna sin räkning vid att medgifva. — Frihelsvännen yttrar i afseende på den nordiska alliansen: Vi hafva hela tiden ända från vårt blads uppkomst framhållit och förfäktat nödvändigheten af Skandinaviens inbördes solidaritet till eget försvar och understöd åt frihetssträfvandet i Europa, förnämligast i Polen, och finna med nöje att deesa åsigter gjort sig så allmänt gällande, att man kan med säkerhet antaga det den ofantligt stora msjoriteten at politiskt tänkande medborgare nu arser denna skandinaviska solidaritet så axiomatiskt nödvändig, att tidningstvisterna derom, så lifliga de än för tillfället äro, tilläggas blott ringa inflytande. Måhända bidrager till denna likgiltighet för praseens nu pågående strider ganska väsentigt den omständigheten, att den falang, som i sista stunden höjer sitt sorl emot den skandinaviska politiken, ända tills för kort tid sedan varit den ifrigaste att prisa regeringen och dess hållning, ofta utan att yttra ens den minsta antydning om behofvet af att regeringen måtte handla i samråd med och på stöd af den upplysta allmänna meningen, hvarföre dess nu i sista stunden brummande opposition icke är särdeles att akta. Måhända är denna likgiltighet ock en verkan af erfarenheten, att nästan alla de tidningar, gom nu gruppera sig kring den tanken: att Sverge skall sluta sig inom sitt skal såsom en ostra och icke bry sig om den yttre verlden, vid flera tillfällen sökt i början opponera sig emot den riktning gom vära förhållanden inslagit; men snart nog, då tidens ström bief dem öfvermäktig, undfallande för densamma följt med, såsom t. ex. i fråga om representationsreformen, folkbeväpningen och flera andra fosterländska angelägenheter.