Aftonbladet – 2 november 1863, sida 2

Upsalaposten har börjat en artikelserie emot Dagligt Allehandas uppträdande i den skanlinaviska frågan. I en inledande artikel yltras: Vi kunna alltförväl begripa, att man kan, om ej alldeles förgäta, hvad det är, som i sjelfva verket ligger på botten af den danska frågan, dock underskatta dess relativa vigt, och vi finna antagligt, att en — mer eller mindre utbredd -— opinion existerar, som bedömer en nordisk allians och ett krig ill försvar för Eidergränsen eåsom ett upp: trä lande i ?små intressens? tjenst. Men vi bade ej väntat att få se en stor svensk tidning, som dock måste reflektera något mer öfver politiska frågor än mängden af tidningsläsare har för sed, adoptera och göra sig till organ för en såden opinion samt lägga sin uttalade mening i oppositionens vågskål till motvigt mot en handlingens poitik, som dock är en Jika mycket af logik som af hederskänsla yrkad konseqvens af den noternas politik, mot hvilken samma tidning ej förut opponerat. N. D. Allehanda har ytrat den åsigten, att för Sverges högsta moraliska och materiella intressen, hvilka ligga långt från Eidern?, den danska frågan är temligen främmande, åtminstone för ingen del med dem så nära förbunden, att Sverge har anledning att göra Danmarks sak till sin egen, helst då härigenom sannolikt skulle föranledas en för Ryssland högligen gynnsam diversion, som underlättade framgången af dess blodsarbete i Polen. Från dessa förutsättningar utgår tidningens opposition mot vår regerings politiska system och den har till syfte att, medan tid är, söka gilva det en annan riktning. Antaget, att dessa förutsättningar vore riktiga — vi komma i det följande till den frågan — måste vi ändock ogitla Allehandas uppträdande såsom oklokt, emedan det förfelat rätta ögonblicket. Sedan regeringen i början af innevarande år på riksens stäaders bord framlade de diplomatiska haudlingarna i danska frågan. har hvar och en, som det velat, varit i tillfälle att lära känna regeringevs politik i denna fråga och på förhand göra för sig klart, huru regerimgen — i händel e situationen blefve kritisk — skulle komma att handla. Hon har, af nämnda handlingar att döma, ej afvikit från den politiska riktning, som i siutet af konung Oscars regerinr fick ett otvetydigt uttryck i anbudet om en allians till Eidergränsens försvar. Såvidt man ej förutsatt, att vår regering, i likhet med den engelska, aldrig tänkt sig att gå längre än tll ord, ord, ord, och att hon inför första allvarliga motstånd skulle vexla system, så har man således från årets början vetat, hvad man haft att rätta sig efter, och varit i tilltälle att uppbjuda sina krafter, för att leda henne in på en ny bana. Voro ock under årets första hälft ej anledningar lörhanden, att gripa den saken an, så hatva de likväl ej tillkommit först i detta ögonblick. Redan under månader har det varit en offentlig hemlighet, att de svenska och daneka kabinetten förhandlade om en allians; hvsrföre ej, så snart detta blef bekant, taga bladet från munnen och underrätta 1egeringen om, hvilken landets allmänna opision i denna fråga är? Deremot att nu, sedan alliansen synes vara en afgjord sak, uppträda så, som N. D. Allehanda gjort, det är som att slå jästen i ugnen, sedan brödet är gräddadt. Och det är värre än så; det ej blott icke gagnar, utan det kan göra svår skada. Den nordiska alliansen — om den nu är en fait accompli — är ett svärd, ännu hvilande i sin slida, men som kan och skall dragas under vissa förutsättningar. Man bar ej saknat grund att tro, och måhända har det äfven väl varit afsedt, att svärdet ej skulle behöfva dragas, när fienden visste, att en hand höll i fästet i annan afsigt än att göra en vacker attityd. Så skulle man utan ett spilla en blodsdroppa eller utgifva en skilling, hafva vunnit ändamålet, och den af ett krig vid Eidern befarade diversionen? till Rysslands förmån uteblifvit. Den beräkningen kunde — vi medgifva det — hafva slagit fel; men i alla händelser kan AllehanRR DAN IST NN SE AOTRAETA