Aftonbladet – 2 november 1863, sida 2

förut så fort som möjligt och underrätta hertigen om min ankomst. Jag fruktar att han eljest innan jag hinver fram icke längre är qvar. Jag ber er, om ni tror att jag vill er väl och påminner er den timme af glädje och sällhet, som jag förekaffade er under er fångenskap, så lägg ett godt ord för mig hos hertigen. Ni förstår hvad jag menar? Och nu fort i väg! Carl af Montsoreau skyndade att efterkomma drottningens önskan; och som han under tiden fått del af dagens lösen, så mötte honom intet hinder under den återstående vägen till palatset. Största svårigheten låg dock uti att komma fram till sjelfva porten, ty gatan utanför var alldeles öfverfylld af väpnade både till häst och fot. De rörde sig buller om buller utan ordning och ieke som uti en vanlig folkträngsel, då alla antingen sträfva att komma fram till en viss punkt eller söka att få se något som fängslar den allmänna uppmärksamheten. Här skuffades och trängdes man deremot fram och tillbaka, emedan den ena ville hit, den andra dit, så att det emellanåt var alldeles omöjligt att kunna göra ett enda steg, och som de flesta voro klädda i rustvingar, hvilka bättre egnade sig att emottaga pälryckningen af de omgitvande, än den lätta drögt Carl af Monteoreau bar, måste det för honom falla sig ännu svårare alt bana sig väg genom trängseln, fastän han i kroppslig vighet och styrka var ölverlägsen de flesta. Innan han således bunnit fram till palatsets port, hördes helt nära ropet: Lefve drottningen, länge lefve drotining Catharina!4 Folkhopen gof rum likasom i följd af en tyst öfverenskommelse, och Carl af Montsoreau fann sig äter tillbakaträngd ifrån den plats han med möda lyckats uppnå. Ett stycke derifrån syntes taket till drottningens bär:tol; men som denna stod stilla, under det att rörelsen i folkbopen fortfor närmare palatset, slöt han häraf, att drott ningen mäste hafva stigit ur densamma och nu gjorde försök att komma fram till fota. Han tviflade ingalunda att ej hennes svit, som var ganska talrik, skulle lyckas bereda väg genom trängseln, och den starka påtryckning han erfor af dem, som stodo framför honom, utvisade äfven alt folket sjelfmant sökte gifva rum åt henne. 1 medvetande att i hennes sällskap befann sig den person, som han älskade högst af allt, försökte han att se öfver de öfriga; men förgäfves, ty höga kaskar och svajande plymer af alla färger skymde för honom utsigten.