Aftonbladet – 31 oktober 1863, sida 2

nog af tal och ord; ett förslag, i hvilket man sammanjemkat de af konungen och ständerna redan uttalade äåsigter med dem som vid denna riksdag inom utskottet gjort sig gällande, skulle hafva medfört en icke obetydlig vinst af tid, då en kongl. författ.; niog i ämnet derefter kunnat strax efter; riksdagens slut utfärdas. Ett sådant förslag hade äfven inneburit ett politiskt framsteg. Det envälde konungen nu utöfvar inom den ekonomieka lagstiftningens område är nemligen af så vidsträckt och i flera hänseenden af så betänklig beskaflenhet, att klokheten borde mana rikets ständer alt icke låta något tillfälle gå ur händerna att taga åtminsone den del i samma lagstiftving, som Kongl. Maj:t synes benägen att upplåta dem; och då regeringen icke genom utfärdandet proprio motu af en författniog i detta ämne sökt förekomma rikets ständer, samt åtskilliga dertill hörande bestämmelser kunna anses vara af civilrätts natur, hade ständerna visserligen icke saknat skäl att till Kongl. Maj:t, med begäran om nåd. stadfästelse, afgifva ett vederbörligen affattadt lagförslag. Det bör emellertid erkännas, att utskottet, i dess innehållsrika betänkande, med den fullständighet behandlat sitt ämne, att en derpå grundad kongl. författning ken betraktas såsom i hufvudsaklig män tillkommen genom båda statsmakternas medverkan. Så vidt vi hittills hunnit genomläsa detsamma, mäste vi äfven anse utskottet hafva på ett i allmänhet tillfredsställande sätt löst sin uppgift. 1 öfverensstämmelse med den vid de sednare riksdagarna af ständerna uttalade åsigt. att, isynnerhet i ett land med Sverges nordliga läge, skogarne med allt skäl kunna räknas till de naturliga kapitalen, hvilka utgöra vilkor för landets beboelighet, har utskottet fullständigt brutit med den åsigt att dessa kapital kunna lemnas till allmän plundring och godtycklig förstörelse. Men utskottet synes ha velat ej blott bevara hvad landet eger, utan äfven föröka det; och då det ej tilltrott sig att föreslå någon inskränkning i den enskildes ceganderätt, har det hoppats ändock kunna vinna något, genom det föredöme hushällningen å statens skogar bör kunna lemna samt genom de tillgångar å bränsle och timmer dessa skola erbjuda, för den händelse att de enskilda skogarne icke mera skulle blifva för befolkningens behof tillräckliga. Utskottet har sålunda i afseende på de norra länen till fortsatt begagnande och vidare utbildning förordat den anvisning till en med landets välförstådda intressen öfverensstämmande, förändrad hus hällniog med rikets stora skogstillgångar derstädes, som kongl. brefvet den 25 Maj 1560 innehåller. I detta bref hade Kongl. Maj:t, bland annat, förklarat såsom högst angeläget att för kronan bibehålla och sålunda åt framtiden bevara de ekogsmarker, som vid afvittripgarne blifvit öfriga samt, till följd af sitt läge och sin beskaffenhet, kunde såsom sammanhängande kronoskogar med fördel ställas under allmän förvaltning till en regelbunden och på skogarnes bestånd beräknad skogsehushållning. Denna föreskrift, som endast gällde de afvittrade öfverloppsmarkerna, har utskottet desto mindre ansett t görande, som, efter det vid den föregångna afvittripgen de enskilda intressena jålt eneamme göra sig gällande, de trakter, som för öfrigt kunde med förde! åt kronan bibehållas, i allmänhet vore till gränser och belägenhet så beskaffade, att de icke kunde behörigen bevakas eller till förmån för kronan användas, hvaraf följden blefve attäfven de måste tillspiliogifvas. Om något genom föreskrifterna i den kongl. skrifvelsen verkligen skulle kunna uträttas, måste, enligt utskottets tanka, desamma utsträckas till de oafviltrade skogarne. Utskottet har derföre hemställt: om icke sådana trakter å kronans öfverloppsmarker och oafvittrade skogar i de 6 norra länen, hvilka fionas dertill ijenliga, borde för kronoparker förklaras och ställas under skogsstyrelsens vård och förvaltning. I sammanhang dermed har utskottet ansett nödigt, att det förbud mot nybyggens anläggande å öfverloppsmarkerna i Norrland, intilldess undersökning och reglering af desamma försiggått, som år 1860 meddelats, måtte utsträckas jemväl till kronans blifvande öfverloppsmarker i Kopparbergs län samt oafvittrade skogar i Kopparberg Vesterboitens och Norrbottens län. I afseende på de södra länen, i hvilka kronans skogar icke kunna förökas annorlunda äa genom inköp, har utskottet hemställt, att i orter, der sådant af klimatiska eller ekonomiska orsaker ken vara erforderigt och tillfälle dertill sig yppar, skogbärande eller till skogsodling tjenliga marker må för kronans räkning förvärfvas. Under det att utskottet sålunda sökt utvidga omfånget af statens egna skogar, har letsamma deremot tagit ett ytterligare steg på den väg, till afträdande från kronan af le henne, såsom det vill synas, fordom till vöriga häradsallmänningarne, som för längre id sedan blifvit beträdd, samt i afseende å skogar, tillhöriga kungsgårdar, indragna boställen och hemman eller lägenheter, som förvaltas eller äro utarrenderade för kronans äkning, åtnöjt sig med att ställa desamma inder uppsigt af skogs-tyrelsen, med rättigwet för arrendatorn att, då han ställer si rederbörligen uppgjord plan i afseende p kogens behandling och vård till efterlefnad, å, äfven utöfver husbehof, disponera skoens afkastning. Detta likväl endast på indre hemman; ty der skogarne äro af törre betydenhet skola de ställas under ärskild vård och förvaltning af skogstyrelsen. I afseende på boställenas skogar har utkottet gifvit innehafvarnes rättigheter en cke ringa utvidgning, i det att, der skogen cke i särdeles betydlig mån öfverstiger botällets behof, i hvilket fall skogsstyreleen kall taga den under sin förvaltning, högst alfva behållna afkastningen utöfver botällshafvarens husbehof får af honom, så ramt föreskrifven hushållningsplan iakttages, tnjutas. Ma