Aftonbladet – 31 oktober 1863, sida 2

MA VW WERLISLIITE UU VI Vav . För dem, som icke tillhöra de; respektive riksstånden, men likväl iakttaga den verksamhet desamma under sin härvaro utveckla, är det hardt nära obegripligt, huru riksmötena kunna erfordra ett helt års tid och derutölver; ty äfven de mest motsträfviga former borde väl, synes det, gifva efter för den förening af tid och god vilja, som här förefiones. En förklaringsgrund, bland de flera, som kunde anföras, torde emellertid böra sökas derulti, att regeringen stundom nog handiöst eller utan all utredning och uttalande af dess eget omdöme till ständerna öfverlemnar frågor af den vigt och omfattning, att de å representationens sida kräfva mycken både tid och ansträngning. Någon gång ser man ständerna nödsakade att, på enskilda motionärers framställningar, till behandling upptaga vidlyftiga lagstift-! nvingsärenden, i hvilka de förgätves begärt och väntat kongl. propositioner. En sådan fråga är den tidtals under flera år, såväl inom pressen som inom representationen, lifligt diskuterade skogsfrågan, hvilken nu i riksdagens elfte timma förekommer till ständernas afgörande. Den hejdlösa ifver, hvarmed i sednare tider spekulationslustan kastat sig på skogsafverkningen, säsom utgörande en af de lättaste och beqvämligaste, om också icke den mest vinstgifvande at alla förvärfskällor, bar omsider framkallat en reaktion mot de flacka från utlandet hemtade teorier, som på 1820 talet och någon tid derförut förledt de svenska statsmakterna stt ej sllenast borttaga alla inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt ötver siua skogar, utan äfven att utdela de ofantliga skogssträckor, som tillhörde staten, ät de enskilde, med dessa lemnad rätt att äfven få föröda sistnämnda skogar. Vid 1854 års riksdag afläto derföre rikets ständer till K, M:t en skrifvelse, som bildar en märkvärdig kontrast mot de uoderdäniga skrifvelser, som rikets ständer afgåfvo vid riksdagarne 1810, 1818 och 1823. I dessa sistnämnda påyrkades skogarnes afbändande från staten — hvilken förklarades oskicklig att sköta dem — och öfverlemnande åt de enskilda, söm allena skulle med omsorg kunna vårda dem. Uti den lörenämnda skrifvelsen af 1854 heter det tvärtom, alt skogarne blifvit af de enskilda i hög grad vanvårdade samt att slalen måste ingripa i de enskildas dispositionsrätt öfver skogen, enär dennas alster voro oumbärliga, samt erfarenpheten visat buruledes en dylik åt enskilda lemnad friare dispositionsrätt varit till sina följder förderflig?. Äfven vid det är 1853 hållna allmänna svenska landtbruksmötet hade man förenat sig i den åsigt, att lagstiftningen måste träda emellan för att afvärja vådan af skogarnes vanvård och af den ringa omsorg. som, oansedt den stora afverkningen, egnades deras återväxt; och K. M:t fann sig derföre, straxt efter riksdagens slut, föranlåten att nedsätta en komit, med åliggande att afgifva utlåtande och förslag om och hvilka åtgärder från lagstiftande eller verkställande möktens sida kunde vara att vidtaga i ändamål att förekomma den öfoerklagade fö delsen af skogarne i riket samt att i allmänhet befrämja en förbättrad skogshushållning. Denna komit afgaf den 28 Juni 1856 ett i allmänhet ganska förtjenstfullt utlåtande, ehuru densamma med ängelig försigtighet kringgick just den på en gång vigtigaste och, vi medgifva det, kinkigaste punkten — den om dispositionsrätten å enskilda skogar; men någon kongl. proposition i ämnet ankom icke, det oaktadt, till rikets näst derefter sammanträdande ständer. Likasom dessa ständer i fordna tiderstundom skickat hela luntan,, till K. M:t, med begäran att han måtte hjelpa dem derifrån, så öfverlemnade nu regeringen hela ärendet till representationen, med tillkännagifvande allenast att K. M:t funnit vissa, då äfven meddelade allmänna bestämmelser böra läggas lill grund för ny lagstiftning deruti. Emot några af dessa bestämmelser, såsom om den dispositionsrätt öfver skogen, som borde tillkomma kronohemmansåboer och boställshafvare, förekommo emellertid 08 rikets ständer ätskilliga betänkligheter; men de uttelade likväl vissa grundsatser för Jen nya lagstittning, som de önekade tillvägabragt; och man väntade således såväl vid påföljande 1860 ärs som vid innevaande riksdag att ständerna skulle få emotaga ett fuliständigt kongl. förslag i ämnet; rid båda tillfällena likväl förgäfves. Emellertid hade den år 1859 inrättade kogsstyrelsen utarbetat särskilda förslag dels ill allmän Sförordning rörande skogarne i riet; dels ock till förordning angående utyning af skogsalster från kronomarker, hemnan och nybyggen i de norra länen, om åtärder till flygsandens dämpande, om vissa Mägg till afvittringsförfattningarne m. m.; ch dessa förslag hafva, genom motion af n utaf hufvudstadens representanter hr OC. 2. Ljungberg, blifvit förelagda rikets nu föramlade ständer, 4såsom lämpliga utgångsunkter för den diskussion, hvarur omsider n med rikets ständers önskningar öfverenstämmande skogslag kunde framgåt. Då notionären emellertid anmärkt, att de nämnda örfattningsförslagen möjligen vore behäfade med brister, samt för egen del föreslait antagandet af vissa från förslagen skiljktiga punkter; så har sammansatta statsigoch ekonomiutskottet, hvartill ej blott enna motion, utan äfven i särskilda delar f skogslagstiftniogen väckta förslag af grefve . M. Lewenhaupt samt hrr Gahn och Witt 1. fl. blifvit remitterade, haft all anledning tt taga he!a denna vigtiga fråga i betraknde, 8 Dot under gårdagens aftonplena utdeladei etänkande i ämnet visar emellertid, att uti sottet icke så fattat sin uppgift, att detan-ls ett sig böra aflemna ett detaljeradt förslag, tan har utskottet inskränkt sig till att utla vissa hufvudsakligare grundsatser. Detta nes os8 icke vara så alldeles välbeinkt. Man bör numera kunna hafva baft RM DO PR Mija mh I m—. VV — — LA — 5 I rå. 0