Aftonbladet – 24 oktober 1863, sida 3

på axeln och visat huru hon såg u , och hade vittnet å hennes axel sett en större blånad. Majoren hade under tiden vändt sig bort. Krell visste för öfrigt ingenting om missbandlingen, och hade ej hört majoren afgifva något erkännande, att han våldfört sig å Lindström. Detta var vittnets ungefärliga uppgift med hänseende till Moells besök. Angående förloppet, då skottet sednare på aftonen afiossades efter Ekstam, berättade vittnet, att han jemte majoren ki. omkring 10 på attonen suttit å balkongen, då de derifrån varsnat ett par personer nere vid ladugården, som vid deras ankomst åfvo sig undan och togo vägen genom en hage. dajoren och Krell hade då följt efter dem (Krell på något afstånd efter majoren), och hade vittnet hört majoren fråga: Hvem der?4 hvarpå svarals, att det var länsman Ekstam. Majoren hade då ytterligare sagt: Jag förbjuder er att gå på mina egor. De förföljda hade sprungit undan, då majoren skickat en kärl, som gick nära intill med en lykta och letade dag mask, efter lymlarne; men då karlen kom tillbaka utan att ha upptäckt någon, upptog majoren ur nattrocksfickan en puffert samt afsköt ett skott. Majoren hade, då han skickade karlen efter de undanspringande personerna, yttrat till vittnet, fatt det omöjligen kunde vara länsman Ekstam; i så fall skulle han nog stannat på majorens tillrop. Vittnet och majoren begåtvo sig derefter tillbaka till balkongen, hvarest majoren för roskull afskjöt ett par gevär med gammal laddning. Då det sista geväret afloesades, sprang pipan, hvaraf majoren skadades i handen. Vittnet hade för öfrigt icke hört majoren kalla de undanflyende personerna hvarken för rackare, bofvar eller dylikt. Krells vittnesmål tycktes förefalla ordföranden mycket sväfvande och osäkert, ty han uppma-; nade honom ätskilliga gånger att icke at vänskap för majoren dölja hvad han visste; men Krell vidblef dock sin berättelse, under förklaring att han ej sett eller hört något mera. Med afseende på vittnets uppgift, att Moell skulle haft mössan på i rammet, bestred Muoell detta; han hade tagit af sig hatten (icke mös san), så fort han kom in i majorens rum. Betjenten Pettersson (åberopad af Moell och Lindström) hördes härpå och bekräftade hvad som förut är kändt, huru han hört Lindströms skrik från öfre våningen, derefter begifvit sig till länsmannen samt sedermera från honom till Moell, hvilken han åtföljde till Skansen. Ditkomna, hade Moell genast blifvit öfveröst med otidigheter af majoren, hvarjemte majoren förbjudit dem att gå in. Detta hade Moell likväl gjort, då han ville hafva reda på Lindström, gom han hört hölls instängd af majoren. Innei rummet fortsatte majoren att oqväda Mocll, hvarjemte han fattade denne i armarne, för att ha ut honom genom dörren. Krell, som inkommit i rummet från gården på samma gång som Moell och vittnet (Krell hade en alika uppgift). gick nu emellan majoten och Moell, hvarvid den sednare yttrade, att det var beskedligt af honom att söka lugna majoren4. Angående misshandlingen den 30 Juli uppgaf vittnet, att han, innan han begaf sig af till iänsmah, sett majoren förfölja Lindström med en käpp i handen upp i öfre våningen. Sedan de inkommit i handkammaren, hade vittet hört slag utdelas och Lindström skrika under slagen. Om qvällen, då han träffade henne, hade ansigtet varit uppsvullet och blått. munnen på sned, hvarjemte hon haft stora blånader mellan hull och skinn4 på de blottade de!ar af ena axeln och den del af ryggen, som vittnet sett. Vittnet begärde 15 rdr i ersättning. Pigan Samuelsson (åberopad af Moell och Lindström) bekräftade likaledes Moells uppgifter, och tog vittnet på sin ed, att hon sett majoren skuffa till Moell, så att han från skrifrummet kommit at i tamburen. Krell konfronterades nu med de föregående vittnena, men vidblef att han ej sett majoren btdela någon skuffning. Angående misshandlingen den 30 Juli upplyste detta vittne, att hon sett majoren å handkammaren, under det Fina Mansnerus höll hänlerna på Lindström, tilldela denna många slag med en grof käpp. Lindström hade derunder skrikit öfverljudt. Från handkammaren hade Lindström flytt undan ur huset och ned på gården, dit majoren och Mansnerus förföljt henne. Mansnerus hade slutligen fått fast i benne vid brygghuset, der majoren upphann dem, hvarefter han åter föste upp Lindström. Under väsen tilldelade han henne slag på slag, och uppomna till kökstrappan, skuffate han ikull henne mot densamma, hvarefter, han drog henne i håret in i köket, der Lindström nedföll och låg på köksgolfvet. Lindströms utseende efter detta våld beskrefs sålunda: Hon hade fullt med knöar i ansigtet, blå och gula, munnen var förvrilen, valkar mellan hull och skinn? på båda skuldrorna, stora som flata handen, och var skinnet afflådt på flera ställen af ryggen, så att öda köttet syntes Vittret fordrade 20 rår i ersättning, i anseende till den långa väg hon halt till tinget. Kusken Jacobsson hade hört Lindström misshandlas flera gånger. På hösten 1862, något före jul, hade Jacobsson fått befallning att tillsäga Lindström att komma in. Jacobsson följde med henne, men blef utvisad, hvarefter dörren slogs I lås. En stund sednare hörde han rysliga skrik nifrån och att någon rusade på dörren för att komma ut. Slutligen utkom äfven Lindström, och hade Jacobsson då sett henne hafva en mängd blånader i ansigtet och på halsen. Han hade morgonen derpå, då han städade, funnit en mängd hår i majorens rum. Dagen före jul nämnde år hade Lindström på samma sätt blifvit befalld att gå in till majoren, hvarefter dörren efter vanan tiltåstes. Jacobsson hörde derefter från salen, der han lyssnade, slag och skrik i ungefär en timmas tid, hvarefter det lät såsom om något tungt fallit i golfvet, hvarpå det åter blef tyst. Jacobs-on omvittnade flera tillfällen, då han hört huru Lindström misshandlades, men det kan vara nog med ve fakta vi här framlagdt. Vittnet begärde 15 rdr i ersättning, likasom sömmerskan Johanna Håkansson, hvars utsago bekräftade åtskilligt af förenämnde vittnens utsago. — Vid Sollentuna häradsrätt förekom förliden onsdag följande mål: Ropa på pigan Anna Larsdotter i Skogstorp och drängen Johan Fredrik Jonsson i Bögh, befaller ordföranden. Parterna framträda. Pigan Larsson ser ut att vara några och 30 år, hvaremot Jonsson är helt ung. Han tillfrågas om sin ålder och upplyser, att han nyss fyllt 22 år. : sAr du fader till Larsdotters barn? frågar ordföranden, hvarpå Jonsson svarar med glad, min: Ja, det är jag; men, tildägger han, det i var mera Ånnas fel än mitt.4 Nå, men då skall du väl också underhålla barnet ? anmärker domaren. Jag har bjudit Anna 150 rår i ett för allt; men hon vill ej ta det, försäkrar Jonsson. i Nej, jag vill ha 200 jemnt, säger Anna. Parterna ackordera nu en stund med hvarandra, utan att likväl komma öfverens. Slutligen, yttrar ordföranden: Det vore ju bäst att ni gifte er. ; Ja, jag säger inte nej! försäkrar flickan. I sOch jag har ingenting emovet! säger gossen. i i; j i j Nå, då är jn allt godt och väl. Ni loftarså-: ledes här offentligen att med första gifta er med hvarandra ?4 frågar domaren med leende min. Båda svara: tJa!s Nå, adjö då och lycka till! yttrar ordföranden, affärdande de nyförlofvade, som i sjelfva ver; ket herigenom ingått fullgiltigt civilt äktenskap. — Arboga. Härvarande rådhusrätt har sistlidne måndag, den 19 dennes, ogillat alla aflänsmannen Holmberger emot t. f. postförvaltaren L. F. Rydberg väckta påståenden om ansvar för föran