Aftonbladet – 24 oktober 1863, sida 3

Stjernsvårdska målen. Vi fortsätta nu redogörelsen för dessa mål och börja med den skrifiliga förklaring, majoren genom sitt ombud Hjertström inlemnade såsom svaromål på alla de mot honom i länsman Ekstams stämning gjorda angifvelser: Nämnde förklaring innehöll hufvudsakligen, att stämningen i alla dess delar var vilseledande och tillkommit för att skafla skandalti ningen Aftonbladet en godbit, som ännu mer kunde genom några fina penseldrag i bladet färgläggas. Hvad först anginge angifvelsen mot majoren att ha lossat skott efter iängmannen Ekstam, så förhölle tig dermed på det sätt, att majoren i sällskap med styckjunkaren Krell den 30 Juli på aftonen suttit på balkongen utanför boningshu set vid Skansen, då majoren fick höra att tvenne okända manspersoner uppehöllo sig vid ladugården. Majoren hade nu gått ned jemte Krell, och då de förenämnda personerna togo vägen öfver hans egor, l:ade han och Krell följt efter dem, alldenstund någon allmän gångväg ej fanns öfver egorna, der de framgingo. De båda personerna hade då sprungit undan, hvarefter majoren, som aldrig kunde tro, att det var länsman Ekstam, lossat ett skott. Stället der skottet afsköts och det, hvarest Ekstam då bifann sig, lågo på 400 alnars afstånd från hvarandra, hvaraf var klart, att skottet ej lossats efter de flyende, utan endast för att visa dem att majoren ej var obeväpnad. De öfriga tvåskotten hade blifvit lossade på terrassen, enär det föll majoren in att vid sin äterkomst dit skjuta ur ett par bössor. Pipan å det sista geväret hade sprungit vid skottets lossande och skadat majoren i handen. Orimligheten af att dessa skott skulle gällt då ifrågavarande pastpemna var äfven uppenbar, enär dessa då befunnit sig på 3066 alnars afstånd. Hvad nu anginge fjerdingsmannen Moell, så förmenades han hafva uppfört sig ohöfligt och mindre passande, och sagt sig hafva kommit till Skansen, för att hålla undersökning angående våldet mot Lindström, hvartill majoren förklarat honom ej ha någon rättighet. oell hade dessutom hotat majoren med att häkta honom, då majoren helt beskedligt framsträckt sina händer, för att låta honom verkställa sin hotelse, om han vågade. Någon knuffning hade han alldeles icke utdelat, lika litet som han på annat sätt förolämpat Moell, yrkande majoren laga ansvarå både länsmannen Ekstam och fjerdingsmannen, derföre att de öfrerskridit sin tjefstebefogenhet. Hvad slutligen vidkomme mamsell Lindström, så hade hon, hvilken blifvit upptagen i majorens hus, visat sig vårdslös och försumlig, och ville majoren ej förneka, att han derföre gifvit henne några lindriga slag. Genom åtskil liga bref, som af majorens ombud till rätten inlemnades, önskade majoren styrka, att två af de gjorda angifvelserna voro alldeles ogrundade, enär majoren å en dag, då Lindström uppgifvit sig blifvit misshandlad, ej varit hemma, och Lindström sjelf den uppgifna andra dagen icke vistats vid Skansen; förklarande majoren attdet vore fullkomligt klart, att den misshandling, Lindström påstod sig ha undergått, ej varit så farlig, då hon sjelf, som för en tid lemnade Skansen, åter ville vända tillbaka dit o. 8. v. För öfrigt bestred majoren rättens föreläggande att personligen inställa sig, då han vore ledamot af riddarhuset och riksdagsman Härefter påropades de inkallade vittnena, ku-; sken Johan Jacobsson, sömmerskan Maria Johansson, f. betjenten, numera sockerbagarlärlingen Anders Gustaf Pettersson, pigan Sophia Samuelsson på Kasby, maskinisten å ånglartyget: Edsviken C. J. Sundqvist samt styckjunkaren vid Svea artilleri C. H. Krell. Majorens ombud framställde jäfsanmärkningar mot Jscobsson, hvilken påstods vara en förrymd tjenare hos majoren, liksom Pettersson, å hvilken majoren dessutom uttagit stämning, samt pigan Samuelsson, hvilken också påstods hafva afvikit ur tjensten, till följd hvaraf alla dessa kunde anses hysa fiendtliga tänkesätt mot majoren, Ordföranden anmärkte, att det förvånade ho-! nom, att majoren var så angelägen, då han förmenade sig hafva en så rättvis sak, att jäfva alla vittnen; tvärtom borde det just ligga i hana intresse att få sin oskuld lagd i dagen genom att påyrka deras hörande. Som ombudet emellertid ; fortsatte sina jöfsanmärkningar, gjorde sig ordföranden närmare underrättad om förhållandet, då det upplystes, att hvad Jacobsson och Samuelsson anginge, så hade de visserligen lemnat sin tjenst hos majoren i olaga tid, men detta hade saett med båda parternas medgifrande, och hvad Pettersson slutligen angick, hade han aldrig varit lagstadd, och då den mot honom anmälda! stämningen blifvit uttagen endast några dagar före innevarande ting och deraf uppenbart vore, : att stämningen tillkommit, för att finna något skäl till jäf mot honom, förklarade rätten efter öfverläggning ingen af de gjorda jösanmärk ningarne förtjena afseende. Ombudet anmälde missnöje mot beslutet. Vittnena fingo härefter gå eden, hördes hvar för sig och berättade: Maskinisten Sundqvist (åberopad af länsman Ekstam). Den 30 Juli på aftonen hade länsman Ekstam kommit ned till Edsviken och omtalat för Sandqvist, att ban nödgats skicka fjerdingsmannen till Skansen, för att freda en mamsell Lindstiöm för misshandling och taga henne derifrån. Ekstam hade sagt, att han nu sjelf ville gå dit upp och höra etter huru saken aflupit. Erfor han att uppdraget var, som sig borde, utfö dr, ernade han ej gå fram. Han frågade Sund-qvist, om denne ville följa med, hvilket Sundvist bejakade. De begäfvo sig då tillsammans dit upp. Komna i graunskapet af ladugården, hörde de majoren med hög röst tala om Moells föregående besök samt att han redan åtrifrån hemtat Lindström. Majoren frågade derjemte den person, med hvilken han samtalade. om han nyligen sett Moells barn gå på majorens egor och plocka smultron. Säg mig tillv, fortsatte majoren, nästa gång du får se dem, skall jag hjelpa den rackarn!? Då länsman Ekstam af förevämnde samtal erfor, att Moell fullgjort hans order, brydde han sig ej om att onödigtvis blottställa sig för majorens hatfulla sinne, utan begåtfvo sig vittnet och Ekstam genom en grind in i närmast liegande hage, för att återvända denna väg till Edsviken. De fingo då höra personer komma efter sig, och majoren, på något afstånd (desågo honom ej) ropa: Hvem är der? Stanna ni!4 Länsman Ekstam sade då med hög röst sitt namn och hvem han var. Hvad hardu här: att göra ? ropade majorentilibaka: fvänta din rac kare, annars knäpper jag dig! Sundqvist och Ek stam smögo sig nu varsamt undan, då de fingo höra den förföljande majoren skrika: stanna, hvar är du fähund! bofis De hade nu hunnit fram till en gångstätta vid gränsen af majorens egor, då Sundqvist satte handen för munnen och gaf till en hvissling. Vid ljudet deraf hörde Sundqvist majoren ånyo skrika till: Jaså, du är der; du hvisslar! och i samma ögonblick aflossades ett skott, så att det prasslade i löfven. Aftydöma till ljudet af majorens röst, var han då helt nära; lemnande Sundqvist för öfrigt osagdt om skottet varit riktadt åt dem, om rasslandet i löfven förOrsakats af laddningen eller af vinden. Länsman Ekstam hade nu yttrat: Det är en förfärlig karl, den majoren; hvarpå de påskyndat sina steg. De hade, efter en stunds uppehåll, se, dermera hört tvenne skott sflossas. : Ombudet påstod, att revolvern, hvarmed majoren skjutit, blott varit laddad med löst krut, vartill Moell upplyste: att majoren till honom yttrat, att han sku!le sbjuda på blåbär. I Styckjunkaren Krel (åberopad af majoren.)