Aftonbladet – 22 oktober 1863, sida 2

var den franska komedien redan upplefvat ner än ett dussin representationer — vittesbörd nog om den lycka den gjort hos yubliken. Ehuru icke alldeles okänd förut, 1å det hufvudsakliga at anläggningen är letsamma som i en at hr Stjernström för några år sedan gifven komedi, har stycket slagit lifligt an genom den träftande och mycket påtagliga satir som visar, huru det cke sällan i sjelfva verket stär till med heder och samvete hos dem som äro i besittning af hvad engelsmännen kalla respectability, d. v. 8. en anständig förmögenhet och förmågan att aldrig komma i kollision med lagen, aldrig uraktlåta att honorera någon skriftlig förbindelse. En qvick dialo med ett lätt. understundom till och med nåoot fritt epråk samt ett i flera delar synnerligen godt utförande hafva bidragit att öka de lockelser detta stycke erbjudit för publiken. Våra teatervänner ha redan länge vavit ense derom, ati hr Hedin såsom Edgard Thvenot har en af sina lyckligaste roler, och vi kunna blott bekräfta detta omdöme. Denne skådespelare, som mången känner endast i den mera burleska enren, har i denna rol visat af hvilken fin takt han är mäktig och hvilken god nyansering han kan inlägga i fitt spel utan att derföre upphöra att vara den glada komiker, som står i så stor gunst hog publiken. För att gifva karakter och hällniog åt den peduntiske Vertillacs rol ekulle fordrats en mera framstående komisk talent, hvilken dock icke synes ha stått teatern till buds. För upptacandet på vår scen af det första stycket ur den cykel af historiska skådespel, i hvilken Shakespeare i stora drag tecknat omkring ett århundrade af Englands medeltid, har man eå mycket större skäl att hålla. featerstyrelsen räkning, som det alltid är svårt att på förhand bedöma huru konstverk af denna art skoia senteras af en publik, eom är i mer eller mindre mån främmande för det tidehvarf och de förhållanden, som framställas på scenen, och som alltid har någon svärighet att göra sl förtrogen med uttrycks och talesätt, 8 fullkomligt olika den moderna tidens. De hittills gifna två representetionerna antyda emellertid, att experimentet denna gång kommer alt lyckas ganska väl. Oafsedt det historiska intresset. har också detta skådespel så många momenter af den största dramatiska effekt, så många djupt gripande situationer, att det miste slå an äfven på den med de engelska fejderna under Richard fullkomligt främmande. Styckets hufvudperson, konung Richard Il, bar också i hr Swartz funnit en representant, som låter bilden af den i grunden godhjertade men svage monarken Iramstå lefvande och fullt fattlig så väl under hans medgängs och öfvermods dagar, som under pröfningarnes och förtviflans. Bland öfriga medverkande bidraga isynnerhet hr Dahqvist såsom Hereford och fru Swartz såsom drottningen väsendtligen till det angenäma intryck åskådaren erfar af framställningen i sin helhet. Med afseende å fru Hedins maskering, eller rättare hennes saknad af all maskering, vid uppträdandet såsom hertiginnan af York, tillåta vi oss anmärka, att hur gerna än publiken må antagas se fru Hedins vackra drag utan att finna dem missprydda af de linier och skuggningar, som grimeringskonsten uppfunnit för att föråldra ett ansigte, fordras det dock för illusionens skull att i deita fall underkasta sig en uppoffring, då eljest åskädaren har svårt att fatta att hertigen af Aumer!e (representerad af hr Sundberg) kan vara son till hertiginnan af York. Stycket är uppsatt med synnerlig prakt i kostymer och dekorationer. En stor del af våra läsare torde känna Wilkie Collins roman Den hvitklädda qvinnanX, som då den för ett par år sedan utkom, höll sin publik i en så liflig spänniog. Den är, såsom man vet, i sjelfva verket en broöttmålshistoria, framställd af den engelska författaren med stor talent och i en ganska egendomlig form. -Detär-detta arbete, som blifvit af någon tysk författare bearbetadt för teatern och af hr Hedberg öfverflyttadt på vår scen. Då man har romanen temligen lifligt för sitt minne, är det ingen lätt sak att, åtminstone efter ett första åhörande från scenen, afgöra i hvad mån handlingen i skådespelet är, betraktad i och för sig, helgjuten och tillräckligt mötiverad, i hvad män karaktererna der framstå tillräckligt lefvande och åskådliga. Då bearbeteren för scenen bemödat sig att såväl med afseende på intrigen som karaktererna så nära som möjligt följa romanen, ifyller den åskådare, som minnes den sistnämnda, så lätt hvad som blifrsit i skådespelet antiogen alldeles förbigånget eller som der mycket lätt öfverhalkas. Men fastän ref. befinner sig bland dem som stå under inflytelsen af reminiscenserna från Wilkie Collins arbete och derföre bör med någon varsamhet uttala sitt omdöme, tro vi oss likväl kunna säga, att händelserna voro ganska sinurikt sammanknutnoa och att för karakterernas belysning blifvit valda åtskilliga af de mest målande och effektrika.scenerna i romanen. Några af dem gjorde på scenen en ypperlig eftekt, t. ex. mötet mellan Fosco och Walter Hartright, då den sednare aftvingar den förre bekännelsen. Roliförde!ningen var särdeles väl lyckad och framställningen at de särskilda karaktererna torde kunna anses ha fallit i de händer, som för hvar och en äro lämpligast. Eharu det följakvligen kun sägas, att samtliga medverkande fyllde sina platser väl, tro vi oss icke begå nägon orättvisa, då vi såsom nögot mer än vanligt utmärkt beteckna hr Almlöf den äldres spel såsom Fosco. Tid och utrymme tillåta oss icke att i detalj anelygera denna vackra konstprestation, men vitro att de flesta skola finna hr Almlöf hafva på ett öfverraskande lyckligt sätt gifvit lif och äskädlig et åt den egendomhga bild, som Wilkie Collins tecknat i sin grefve Fosco. För de många, eom minnas romanen, torde det för öfrigt vura af intresse att erfara, alt Walter Hartright spelas af hr Bimlund, Laura Fairlie och Anne Catherick båda at fru Hvasser, Marianne Halcombe af fru Hedin, den inbillningssjuke mr Frederic Fairlie af hr Dahlqvist, advokaten Gillmore af hr Broman och grefvinnan Fosco af mll Bock. .