Aftonbladet – 21 oktober 1863, sida 2

kte handen åt Carl och de betraktade hvarandra med enjlång och sorgsen blick, ovissa huru enart de åter skulle kunna få träffas Carl al Montsoreau kunde ieke beherrska sin rörelse, och utan att akta på ubbedissans, nunnans och tjenarens när varo, slöt kan Maria i sina armar och tryckte en afskedskyss på hennes läpper. Maria atlägsnade sig med tårfyllda ögon och hennes hand hvilade i huns, ända till dess att hon uppnådde dörren. Der sände hon honom ännu den sista blick, aftorkade sine tårar, och skyndade hastigt ut i gången. Dörren stängdes och rigtades efter acnne, och Carl af Montsoreau befann sig åter allena, med föga hopp om snar hbefrielse. men tröstad genom minnet af den tjufva stund han fått upplefva. TJUOOSJETTE KAPITLET. af Clui Det var på måudegsmorgonen den 9 Maj 1588 vid pass klockan halt till elfva, som ett sällskap af sexton ryttare, at hvilka häl ten voro riddersmän och de öfriga tjenare, vi sade sig vid portarne till Paris. Samtlige de åtta riddersmännen hade ett ståtligt utseende, voro i sin ålders fulla kraft och förde sig med lika mycket behag som skick: lighet: men dock var det en af dem, som framför ulla de öfriga ådrog sig den all männa uppmärksamheten och betraktades öfverallt der de redo fram med detta slags beundran och hänförelse, som fromkallas af utmärkta personer genom icke blott yttre fullkomligheter, utan äfven det obeskrifliga uttryck af höghet och storhet, hvilket uppenbaras i min och hållning, i hvarje blick, i hela gestaltens eätt att föra sig, att helsa och upptega de vördnadsbetygelser som egnas honom. Stadsportarne stodo vid denna tid på da