söka fly; men i en annan kunde det åter tyckas vara ett slags uppmuntran dertill. Emellertid hörde han, huru den yttre dörren till hans fängelse upplästes och åter tiilslöts, utan att dock stängas med de vanliga riglarne. TJUGOFEMTE KAPITLET. Hvad kan hon hafva menat?4 frågade Carl af Montsoreau sig sjelf, medan han stirrade på dörren till sitt fängelse, och under denna tvekan slog hans hjerta våldsamt och underliga förhoppningar trängde siginpå houom, utan att han vågade lemna dem insteg, tyrde syntes Honom så orimliga och derjemte farliga att öfverlemna sig ät, ifall de skulle blifva gäckade. Hvad kan hon hafva menat? Och några minuter, som förflöto, syntes honom långa som timmar. Dock dröjde det i sjelfva verket icke länge, innan steg åter hördes närma sig och drottningen för ett ögonblick visade sig idörren, sägande: Bara en timma! Kom ihåg, icke mer än en enda timma! Det var någon bakom henne. och den otroliga förhoppning, åt hvilken han icke vågat Öfverlemna sig, var redan till full verklighet uppfylid. Maria af Clairvaut trädde in i rummet, medan drottningen drog sig tillbaka och stängde dörren elter sig. Om hans hjerta hade behöft någon bekrättelse jå den djupa, innerliga, öfverväldigande böjelse, som hon hyste för honom, så skulle en sådan erhållits endast genom att iakttaga huru bon stannade, utan att kunna röra sig från stället, darrade i alla leder och var hära att qväfvas — då hon nu oförberedt åter befann sig tillsammans med honom, efter en så lång och plågsam skilsmessa. Enligt hvad han sjelf tillstått, ver han oerfaren i qvinnohjertats hemligheter; men kärleken hade varit honom en skicklig lärmästare, och han behöfde icke numera någon tolk för den förvirring, hvarmed han såg henne kämpa. (Forts, följer.