Aftonbladet – 19 oktober 1863, sida 2

Långt derifrån, ers majestät, svarade grefven raskt. ?Jag. saknar här allt, som för mig eger något värde — friheten, mina väconers närvaro och en person, som är mig kärare än hela den öfriga verlden. Mat och dryck och alla slags beqvämligheter har jag i öfverflöd; böcker och musik bjudes mig till tidsfördrif, men då hbjertat är bedröfvadt, kan sionet icke lifvas af något, hvad det äa vara mä. Hjertat, eftersade Cetharina aft Medici. Jag har också kännt hvad ett bedröfvadt hjerta vill säga; och jag har änvu icke alldeles förgätit det. Gaf ni akt på hvad jag yttrade, när ni slutat er sång?? Ers majestät täcktes berömma min ringa färdighet längt mera än den förtjenar. Jag tillade ännu något mera, min unge väns, fortfor drottningen, småskrattande. Jag sade, att ni ej kunde ana, huru mycket pöje ni derigenom beredt. Jag kunde hafva tillegt, att det ej var blott åt mig, som ni beredde detta nöje, och att andra öron, ön mina, lyssnade till. era toner. eHvad menar ers majestät? ropade Carl af Montsoreau, i det han häftigt sprang upp från sin plats. Säg, för all del, hvilken är det som har hört mig sjunga?4 Nägon, som håller eder kär, herr grefve af Logåres, svarade drottningen, äfven upp stigende, och mycket kär ändå, om jag får tro alla de yttre tecken, jag upptäckt. Jag vill våga något för er skull. Det kan ej dröja länge, innan ni åter blir försatt i fri het; men medan ni ännu är så här insperrad, bör en stunds glädje och lycka vara er dyrbar. Ni är en man af heder och känsla, och ni skall visst icke missbruka min efterlåtenhet, om jag för ett par timmar lemnar. dörren till ert fängelse öppen efter mig. Hon efbidade ej hans svar och aflägsnade sig omedelbart derefter samt lemnade Carl af Montsoreau tvekande, huru han borde förstå drottningens ord och hvad han hade att göra. I en viss mening tycktes j hon hafva vädjat till hans heder att ej för