Aftonbladet – 19 oktober 1863, sida 2

traherande regenternas värdighet, om den nation, som skall betala de stipulerade summorna, får ee och pröfva dessa förbindel-1: ser, innan de äro oåterkalieligen afslutade. Likasom det, i andra fall, både går an och praktiseras sålunda, att en traktat icke, ehuru underhandlingarne äro afslutade, erhåller gällande kraft förr än densamma blifvit af statens öfverhufvud raltificerad; så vore det utan tvifvel både möjligt och rätt att fördrag, som endast angå finansiella uppoffringar, underkastades representationens bedömande, icke först sedan en sådan pröfning kan till intet tjena, utan före traktatens afslutande. Detta vore äfven mest öfverensstämmande med andan och ordalagen af en grundlag, som bjuder att nationen ensam eger, genom sina representanter, bestämma statens utgifter. Vi hade så nära förgätit, att Posttidningen dock äfven för denna motsägelse vet råd. Vederbörande minister kan genom ett misstroendevotum aflägsnas.t Vi skatta högt den aktning för det konstitutionella statsskickets fordringar som bör hafva dikterat denna anvisning. Men det låter tänka sig att hvarken statens chef eller den för tillfället föredragande hyste samma tänkesätt. I ett land, der bruket päkallar ett nästan Soberedi4 sanktionerande at slutna fördrag, och någon ministeransvarighet knappt mer än till namnet finnes, torde det verkligen icke vara ur vägen att ständerna hellre före än efter traktaters afslutande finge uttala sig öfver de finansiella förbindelser staten går att ikläda sig. Ett misstag uti Posttidningens uppsats anse vi oss slutligen böra påpeka. För Belgien har icke fråga varit om en utgift af 36 millioner francs, utan endast om tredjedelen deraf, eller 12 millioner. ETEN TAS