Aftonbladet – 13 oktober 1863, sida 2

funnit bekrältelre på sin förmodan: Nu hafva de kommit till rätta med bestenX, och i detsamma skallade jagthornens toner genom skogen. Låtom oss skynda härifrån så fort som möjligt, sade Carl af Montsoreau, Svi veta ej hvilka dessa jägare äro.4 Han skulle just påskynda de hästar som förde hängbåren, då vägen framför dem plötsligen uppfylldes af ett stort sällskap till häst, med präktiga och lysande drägter, och kommande rakt emot det ställe der de befanno sig. Här var ingenting annat att göra än söka komma förbi med så litet uppseende som möjligt, och utan att synas gilva någon akt på den mötande truppen och med hufvudgt vändt inåt hästbåren, fortsatte Carl af Montsoreau att rida framåt, till dess att han hejdades af ett dundrande tillop: Halt der, halt! Jag skulle vilja tala ett par ord med er, min unge herre, om ni tillåter. Rösten var Carl af Montsoreau icke obekant, och när han såg framåt, befann han sig ansigte mot ansigte med hertigen af Epernon. Utan att låta märka någon öfverraskning öfver detta lika oväntade som oangenäma möte och utan den ringaste tvekan, sade Carl af Montsoreau med en lätt bugning: Jag är till ers nåds tjenst. Hvad kan ertigen af Epernon ha att fordra at mig?4 tJag fordrar, återtog hertigen, att ni senast vänder om cr bäst och gör mig sällskap till Epernon. eDet gör mig mycket ondt, ers nåd4, ade grelven, fatt jag omöjligen kan antaga r inbjudning; ty jag har ewt vigtigt värf ut utföra åt hertigen af Guise, och jag är örsedd med konungens pass och lejdbret, vila jag förmodar att ers nåd icke skall emna utan afseende.4 COm ni också medhar konungens pass, nin herre4, sade hertigen, så lärer H. 1. åtminstone icke hafva gitvit er i ppdrag att hemligen bortföra den unga jam, som jag förmodar vara gömd i den