Aftonbladet – 13 oktober 1863, sida 2

Clairvaut derefter blef synlig, skyndade de att gemensamt bese hästbåren, som han ge nast utan tvekan köpte, och resan till Dour dan och Corbeil anordnades omedelbari derpå Värden skulle gerna hafva sett att de ve lat qvarstanna hos honom något längre, al. rahelst som den beredvillighet, hvarmed för hästbåren erhölls så mycket som begärdes, ingaf honom den övskan att kunna ytterli gare åtkomma något af de resandes kassa. Han frågade dem derföre, om det icke fanns något som de skulle önska bese i staden. och började uppräkna en mänogd af dess märkvärdgheter; men Carl af Montsoreau afbröt bonom helt kort och yttrade, sedan han på värdshuskylten u,-ptäckt de kungliga franska liljorna: Nej, nej, min gode värd. Jag har vigtiga saker att ombestyra, uti hvilka H. M. konungen är till en viss grad intresserad, och jag får icke förlora någon tid. Värden böjde hufvudst med en förnumstig min och satte sig icke vidare emot deras afresa. Som afsigten icke var att följa den stora landsvägen lägre än hvartill de voro nödsakade, så veko de straxt efter att hafva lemnat Chartres af på en biväg till venster, hvilken enligt den upplysning de bekommit skulle föra förbi Gellardon till Bonnelle ge nom åkerfält och skogsdungar. De hade emellertid icke hunnit långt in på denna väg förrän de hörde hundskall och hästars stam pande tillika med rop, som antagligen kom mo från jägare, och den unge grefven vände sig till Gondrin, frågande: ?Hvad för slags jagt kan vara på färde denna tid af året, då vildbrådet öfverallt är fridlyst ? 4Det tyckes vara vargskall, nådig herre4, svarade tjenaren. Vargar jagar mean alla ider på året. Han hade knap,t yttrat dessa ord förr än tt högt halloh hördes, blandadt med hund-. kallet, och Gondrin fortfor i det ban blinsade med ögonen, till ett tecken, att han