Aftonbladet – 10 oktober 1863, sida 3

denna stol, der han något hvilade sig, gick han tillbaka till den första och så var spcktaklet slut. Det gifna är att en fluga sjel! går bättre än hr Palmer; men nog al — han gick verkligen som en fluga och troligen alldeles på samma sätt, fastän naturen gifvit flugan sex fötter, under det att den stackars menniskan icke fått mera än två, och gjort flugan så lätt och menniskan så tung, Tusen sinom tusen gånger hafva vi aila sett huru flugorna helt obesvärade gå i taket och på det blankaste spegelglas. Deras ovana att då och då, liksom för bättre minne skull, utsätta prickar på speglar och taflor, utgör en af kammarpigans många bekymmer; men företeelsen, då dena inskränkes till ett oskyldigt spatserande, har sin intressanta sida. Huru bära sig dessa flugor åt? De kunna omöjligen ba klor nog skarpa att taga fäste på en polerad glasskitva. Vetenskapsmännen hafva löst denna gåta, som högst få bry sig om att utfråga, fastän man dagligen ser det besynnerliga skådespelet. Med förstoringsglaset finnar man att flugans fot har två eller tre breda flikar, som hafva en hålighet i midten. När nu dessa flikar sättas mot glaset, nedtryckes också midten, men drar sig genast upp igen, hvarigenom ett lufttomt rum uppstår under foten och således fasthålles den på den blanka ytan, derigenom att luften trycker utanpå. Orsaken hvarför flugan kan fästa sig och gå på glaset, är således alldeles densamma som den, då en igel suger sig fast vid skinnet eller en liten nyckel fäster FE på läppen, då man suger den tom på uft. Palmers fotbeklädnad synes ha enliknande inrättning, som flugans fot — en hålighet i midten, som nedtryckes då foten sät tes mot brädan, men sedan drar sig upp och formerar tomrum. Han går derföre allra lättast på en polerad yta, medan denna bäst sluter sig till den breda och elastiska kanten och hindrar luft att komma emellan. Om vi hälla vatten mellan två släta glasskifvor och sammantrycka dem, wil-det mycket till att få dem isär igen, medan det blir lufttomt mellan dem, hvaremot detta icke sker med ett par ojemna, medan luft då kommer emellan. Flugmenniskans som brödkakor formade yttersxor synas vara af kautschuk, möjligen med en styf sida mot foten och oljade för att bättre sluta till. Det vid påtagningen synliga, temligen stora hålet 1 midten af kakan, är tydligen ejelfva den punkt, der fasttryckningen sker. Konsten består således i att hålla den ena fotea alldeles stilla, under det att han genom en liten vickning insläpper luft under den andra och således kan draga den åt sig, för att sätta den på annet ställe. Troligen sker denna åttryckning bäst med främre delen af foten och derföre måste flugmenniskan gå baklänges, emedan om han ginge framåt, tryckningen blef störst på hälen. Jag kunde oaktadt min upphöjda ståndpunkt ej göra någon undersökning af hans fotbeklädnad, och har såledss ej stulit konsten från Palmer, men finner min åsigt trolig eller att han, för att likna en fluga, måste bära sig åt som en fluga. Då ekaparen nekat honom flugfötter, gör ban sig förmodligen af kautschuk ett par, som kunna begagnas på teatern, men som på intet sätt kunna, som händelsen är med en verklig fluga, användas till dagligt bruk. ——— —— YT