Aftonbladet – 10 oktober 1863, sida 3

ENE Fjugmenniskan i Mothanders mantge på Djurgården. (Ur Linnea.) Det finnes ingentiog som ej menniskorna ville vara. Det de allraminst vilja, är att vara menpniska rätt och slätt. Ju förnämare desto bättre, och derföre sträfva mänga ofta att anses för rent af gudomliga varelser, under det att andra, med mindre besvär förstås, lyckas att till förvånande grad likna djur; men bland dem, som med otroligt besvär försökt att likna djur, är engelsmannen James Palmer, som beslutat att välja en fluga till sin förebild. Han har således lärt sig att gå i taket alldeles som en fluga, men flyga kan han icke än, fastän han klättrar så bra som nåon. Eför att kunna berätta er huru det går till att. gå i taket som en fluga, fick jag mig, med mycket besvär, en biljett till Mothanders mangdge, då Palmer första gängen skulle visa sin konst. Huset var öfverfullt, och det tycktes som om man om Mothanders manåge haft samma heliga åsigt, som mahomedanerna om templet i Mekka. De påstå nemligen, att denna heliga byggnad aldrig kan blifva för tränga älven om hela den mahomedanska veriden der, på en gång, inställde sig. Genom ett osynligt underverk påstå de att pilgrimernas kroppar förminskas och byggnaden utvidgas, så att der alltid är utrymme. I Mothanders mandge hade söndagen den 13 Sept. just det underbara underverket med folkets hopkrympniog och byggnadens tillväxt i längd och bredd olyckligtvis uteblifvit, så att då jag kom, beväpnad med min biljett, för att taga plats på parkett, så fanns der ingen plats alls, och en fet och frodig fru, som satt allra ytterst, tyckteg ieke hafva undergålt någon hopkrympning eller platsen någon utvidgning. Som nu jag icke här 1 jordelifyet är endast ande, utan dväljes i en kroppshydda, sä blef frågan huru hyddan skulle få rum. Detta var och blef omöjligt på parkett. fick mig således en biliett X andra rader. der jag slutlivcn nutade en qvadratfots golf ledigt att stå på. Detta var en lycka i olyckan, ty nu fick jag min plats alldeles uppe vid taket, i närheten af den långa, blankpolerade plankan, der flugmenniskan, med benen i vädret och hufvudet nedåt, skulle göra sin promenad. Jag hade naturligtvis ögonen med mig; men berättar allt detta för att låta er förstå huru många och svåra pröfningar en tidningsredaktion måste genomgå, för att kunna berätta sina läsare något nytt ur den högre konstverlden, och att gå i taket som en fluga, är en hög konstgenre och lika svår, som det är lätt att låta ett och annat gå uppåt väggarna. Den blankpolerede, i kanten förgylda, plankan, som satt fastskrufvad i taket, tycktes vara af mahogny och så blank, att gaslågorna der speglade sig. Vid hvardera ändan hängde en slags stol och und.r hela denna anstalt hade man utspännt ett nät, i bändelse flugmenniskan skulle släpa tag och falia, emedan han vid en dylik olycka, om ej nätet varit emellan, icke allenast sjelf slagil ihjäl sig, utan äfven hr Schnötzinger och den del af hans kapell, som hade sin plais midtinunder, Andtligen kom afdelningen för flugan. Palmer kom in på teatern, bockade si för publikn och äntrade uppför ett rep till den höga plankan, der han satte sig på den ena stolen och tog på fötterna ett par skifvor af samma form som en vanlig brödkaka med hål i midten. När detta var gjordt, ställde han benen rätt i vädret och trampa: de sig fast på den blanka plarkan, och nu fartsattea promenaden till den andra stolen, om det syntes tio å tolf alnar, med hufvudet nedåt, utan stöd, Beklänges. Från