Aftonbladet – 9 oktober 1863, sida 3

fara för mig; och om den äfven funnes, så måste den vika för de mäktiga känslor, som uppfylla min själ. Jag vill icke för någon tiog i verlden ötvergifva er i en sådan belägenhet; nej icke om jag äfven vore för vissad, att jag skulle dö i denna stund derest jag icke genast skyndade mig bot härifrån; icke ens om ni befallde mig att lemna er, och ännu en gång sade, att ni föraktade min ärlek. Tårarne kommo Maria i ögonen, då hon svarade: Det skulle vara en olörlåtlig falskhet af mig att i detta allvarliga ögonblick fälla sådana ord. Nej, var försäkrad, att jag hvarken nu eller någonsin kunnat yttra mig så, chura den stackars baronessan af Saulny. i sin dödestund bedyrade att ni trodde det. Månget olyckligt missförstånd har redan åtskilt våra hjertan4, sade Carl af Montso reau, men jag hoppas att sädant hädanefter icke vidare skall kunna inträffa, och i det han såg på henne med en blick, uti. hvilken den ljufvaste kärlek lågade, glömde han dödens fasor, som omgåfvo dem på alla sidor. Carl af Montsoreau erinrade sig likväl snart sina följeslagare som han lemnat utan för slottet, och yttrade sin afsigt att låta dem komma in tör att erhålla någon förtriskning. Nej, kalla dem icke hit, sade Maria af Clairvaut, de skulle säkert förskräckas om de fingo se, hurn här står till. Bed dem föra hästarne till stallet och sjellva der taga sig någon hvila. Kanske finna de ännu folk vid lit, ty jag såg i dag vid solnedgången min faders gamla fodermarsk ströfva der omkring; men ni måste på sjelf, ty i slottet finnes ingen lefvande mer än ni och jag. Gå ut samma väg som ni kommit, genom den stora porten, fortfor hon, under det att han gick utför trappan, Soch undvik gångarne till både höger och venster, ty på begge sidor ligga der döda.t fa af Montsor.au befann sig snart åter ute på borggården och gaf sina tjenare med