Aftonbladet – 9 oktober 1863, sida 3

hafva för knappt två timmar sedan tillslutit ögonen på en som dött i pesten, och det är icke möjligt annat än att jag medför smittan. Men innaoa hon kunde hindra det, hade Carl af Montsoreau slutit henne i sina armar. Ni har kallat mig er dyre Carl, sade han, Coch hvad kan för mig vara dyrbarare än att dela ert öde, det må vara hvilket som helst. Dyra, älskade Maria, säg om dessa ord, som göra mig så lycklig. CJag fruktar blott för er skzuli Carl4, ropade hon, jag fruktar blott för er skull. Alla menniskor bär äro döda eller hafva flytt och lemnat mig ensam; och nu skall jag äfven se er dö, dö genom min vidröring, er, som jag sjelf har att tacka för lifvet. 4Frukta icke för mig MariaX, svarade Carl, jag byser sjelf ingen fruktan, och det Jarer vara det bästa skyddsmedlet emot smittan. Aldrig skall ni se mig fly eller öfvergifva er. Döden skall icke få makt öfver mig, så länge jag är hos er; och om jag skulle dö här, så vore jag ju lycklig att se mina sista stunder förljufvade af er närvaro. Maria böjde ned hufvudet och svarade intet; men hon försökte icke längre att lösgöra sig ifrån de armer som höllo henne omfamnad, hennes hand stannade i hans, och det varma blodet purprade åter hennes förut bleka kinder. Efter att hafva betraktat honom med en lång, djup och uttrycksfull blick, tog hon åter till ordet: Om jag endast fruktade för mig sjelf, så skule er närvaro här vara för mig en tröst och en tillfredsställelse; men jag hyser icke någon sådan farhåga. Jag vet icke hvarföre; men det har hela tiden förefallit mig som skulle jag för min person ej hafva nägot att befara af pestsmittan. Men, min Gud, huru rysligt, om ni genom mitt förvållande skulle falla ett offer för den. Tala icke så, dyra Maria, aforöt henne Carl, hvars hjerta vidgades vid hvarje ord, som hon yttrade. Jag fruktar icke någo