Aftonbladet – 6 oktober 1863, sida 3

det på kyrkogården qvarlemnade ljuset var inlindadt. Med anledning häraf begaf sig stadsfiskalen, åtföljd af en polisbetjent, ut till Anders: torp och anställde der förhör med Larsson, som i början nekade och uppdukade en historia, att han, då han stadd på hemvägen, kom utanför cellfängelset, der blifvit öfverfallen af en person, som slagit honom i ansigtet så att han föll omkull och förlorade ljuset, och ansåg Larsson att den ifrågavarande personen sedan begifvit sig till kyrkogården, kullkastat grafvårdarne och qvarglömt det från Larsson tagna ljuset. Sjelf hade Larsson begifvit sig till en iada och qvarlegat der ötver natten. Under fortsatt förhör och efter något besinnande hade han dock erkänt, att han sjelf var våldsverkaren, men att han varit så rusig, att han icke visste hvad han gjorde, samt att han insomnat bredvid en af de omkullvräkta grafstenarne och uppvaknat först kl. .7 på morgonen, då han begifvit sig hem. Vår svenska lagstiftare, som nästan tyckes hafva ansett dylika nidingsdäd otänkbara, har visserligen icke belagt desamma med något hårdare straff, men gerningsmannen skall dock alltid stå brännmärkt inför allmänna opinionen.