Aftonbladet – 6 oktober 1863, sida 2

Sedan landstingen nu öfverallt slutat sin verksamhet, torde en öfverblick af de resultater, hvilka den nya, för första gängen tillämpade institutionen åstadkommit, vara på sin plats. s Om dessa resultater ock flerstädes visat sig blott obetydhga, får man icke glömma bort de svårigheter, hvarmed en ny instilu tion alltid har att kämpa, särdeles en sådan, som så mycket ingriper i både allmänna och enskilda förhållanden, som landstingen. Det är klart, att den hos oss ännu så framstående ovanan vid parlamentariska former — en brist, härrörande just deraf att en sådan institution eom den ifrågavande hittills saknats — skulle här och der alstra en viss osäkerhet och en skygghet, som dock utan tvifvel skola upphöra med tiden. Också torde mau egentligen vid detta tillfälle mera böra fästa sig vid den goda viljan hos landstingens ledamöter, än vid resulteterna af deras verksamhet. Att en god vilja icke saknat:, synes straxt af den massa motioner, som på de flesta ställen blifvit väckta, om ock flertalet af dem gått i qvaf. Hvad härvid fäster uppmärksamheten och som bör lända till rättelse för det kommande, är det förhållandet, att der förberedande landstingsmöten blifvit hållna och motione:na således icke blott slumpvis blifvit framkastade, der har ock resultatet af landstingets verksamhet naturligtvis varit större och mera omfattande, på samma gång striden varit mindre derom, huruvida den eller den motionen hört under landstingets befogenhet eller ej. I allmänhet tyckas svårigheter ha uppstått vid särskiljandet af de ärenden, som tillhöra nationalrepresentationens behandling, och dem som böra upptagas af landstingen. Utan tvifvel har mången motion af det förra slaget med rätta blifvit tillbakavisad; men å andra sidan ha äfven icke så få motioner blifvit unde:tryckta, som kunnat och bort behandlas af landstinget. Detta sednare har skett, dels till följd al landtingsmännens okunnighet om gränserna för deras rättigbeter, och dels till följd af bristande parlamentarisk vana och kraft att yrka på dessa rättigbeters upprätthållande, der man icke varit i villrådigh t om deras fulla befogenhet. Härtill kan läggas, hvad som på de flesta håll borde ha varit det mest afgörande härutinnan: landshöfdingarnes ordförandeskap. Det var icke utan förvåning man förnam regeringens tilikännagifvande derom, att K. M:ts befallningshafvande i länen, der de icke vore förhindrade af sjukdom eller andra laga förfall, blifvit förordnade till ordförande i landstingen, hvar och en i sin ort. Såsom skäl derför onfördes visserligen, att som institutionen vore ny och vid dess första tillämpande erfordrades en van och ordnande hand, samt ingen ordiörande förefunnes, till hvilken motionen inom den af författningen bestämda tiden kunde insändas, så torde vid dettatillfälle K. M:ts befallniogshafvande vara den lämpligaste till ordförandeska,ets bestridande. Om det ock ej kan förnekas, att regeringen härutipnan var i sin goda rätt, då, såsom bekant, genom ändring af den i komittus ursprungliga betänkande, hvarigenom K. M:t vid utseende af ordförande i landstingen var bunden inom kretsen af landstingsledamöterna, K. M:t enligt författningen nu eger rättighet att nämna ordförande äfven utom landstinget — så synes dock rannlacenheten ha fordrat, att, äfven vid etta första tillfälle, icke så nära nog uteslutande, som nu skett, begagna denna rättighet. Att hrr landshöfdingar ej heller voro så absolut nödvändiga för ordförandeskapets bestridande, visar exemplet i Falu län, der till följd af landshöfdingens sjukdom en annan person blef till ordförande förordnad, hvilken fullgjorde detta värf med heder och till allmän belåtenhet. Vi tro, att allmänna opinionen om denna auk är så bestämd, att vi icke behöfva orda mycket om den nya stugs sj ifvenhet, som nu åter är å banv, Det 1 dagen, att om den nya landstingsinstitutionen skall hli en sanning, så mäste all slags sjelfskrifvenhet upphöra; ty denna strider si mycket mot idön af sjelfstyrelse och ett väl orduadt kommunalväsende, utt de fulls komligt upphäfva hvarandra. Då K. Mits befallningshatvande, enligt författning. Dp, in flera fall utgör en iostans emellan lan I tinget och regeringen, tå visar ju redan dervuti den fullkomliga oimpligheten af landsköfdingarnes ordtförundeskep Kr är ock, att då landstinget och ieng höfdin gen, efier hyad redan visat så lätt kunna komma i kollision me om gränserna för deras ömsesidiga verksamhet — och en sådan kollision skall alltid blifva större, ju mera maktlysten ach afundsjuk om sitt inflytande landshöfdingen är — så bör den sistnämnde blott nödfallsoch undantagsvis, men icke, säsom nu skett, företrädesvis, beklädas meå ifrågavarande förtroendepost. Att dessa nödfall ogh un: dantag skola blifva allt färre, ja alldeles upphöra, då den porlamentariska vanan hos landstingens ledamöter blifvit litet större och mera utbildad, följer utaf sig sjelf. Vi äro till och med nog djerfva att tro, att redan nu inom hvarje landsting förefunnits åtminstone en ledamot, som mäktat bestrida ordförandeskapet lika bra, om icke båttre, än K. M:ts befallningskafvände, alt döma af de referater vi sett härow i lapdaortstidniogarne; men det är icke vår atsigt att här närmare granska hrr Jandshöfdingars verksarchet såsom ordförande vid de nyligen slutade langstingen, ehuru vi ega ett mycket nära till hands liggande exem; pel och ett för kritiken ganska inbjudande föremål. Vi föreställa oss emellertid, att rikets ständer vid nästkommande riksdag icke skola låta den erfarenhet gå spårlöst förlorad, som redan vunnits och ännu mera torde vinnas i förevarande fall. Hvad som för hvarje sanp vän af framåtskridandet varit det mest glädjande vid detta landstingens första sammanträde, har varit den politiska sans, det jemnimått och KOR ES SIREN SK AAA