Aftonbladet – 3 oktober 1863, sida 2

ett ögonblieks eneskildt samtal med markisen sf Montsoreau utisitt kabinett. Det enda ordet Senskildt uttslades något högre och med mera bestämd tonvigt än de öfriga, som framfördes med en låg, halfviskande röst, ty Villequier fordrade af sina 1jenare en gång, såsom kattens, och ett tal, som liknade vindens sus. Abbåön märkte ganska väl hvad helsningen innebar, och hade allftör mycken takt alt göra den minsta min af att beledsaga sin fordne myndlipg. Markisen deremot tycktes icke hafva gilvit så noga akt pålje-. narens yttronde, utan yrkade att abben skulle följa med honom, men denne afböjde hans förslag, sägande: Nej, Gaspard, jag tor att det är bättre, om ni nu möter herr af Villequier allena. Jag skall vänta på er här. Med dessa ord uppfog han från bordet en med mälninger prydd psalmbok och började att betrakta den ena efter den andra af dessa med mycken uppmärksamhet, liksom hade han funnit ett särdeles nöje uti dessa små konststycken. Huru mycket han såg deraf, vilja vi emel-: lertid lemna osogdt, ty markisen bade knuppt jemte tjenaren hunnit lemna rummet, förrän han vresigt kastade psalmboken ifråa sig och mumiade för sig sjell: SJasä, hr Villequier, pi anser mig för en underordaad person, som man efter behsg och utan fara kan se öfver axen! Ni kämer mig icke änvu, men ni skall lära käcna mig, och det förr än ni anar. Han försjönk derefter i betraktelser och efbidade med yttre lugna markisens återkomst, sora dröjde nära en timma. Under tiden hade markisen begitvit Hig till Villequier, som gepasi vid hans anxomst